kennethharblogg

Jag blir så irriterad. Jag var en poäng ifrån 1.7 på högskoleprovet. Men det är inte det som irriterar mig. Enligt mitt kontrollpapper så fick jag ihop tillräckligt många poäng!
Jag måste alltså antingen ha markerat fel ruta på provet eller skrivit upp fel bokstav på kontrollpappret.
Fan! Nu bara måste jag ju göra om det till våren!

Men som provet nu är utformat så kommer jag alltid att ligga på 1.5 - 1.8. Och förmodligen inte på 1.5. Det är nämligen så att mattedelen och verbaldelen ses som två oberoende prov. Och jag kommer alltid att få 2.0 på mattedelen. Den här gången hade man fått 2.0 även om man missade 9 poäng! Inte för att tillgripa högmod eller så, men det finns inte en chans att jag missar så många poäng. En riktigt dålig dag kanske jag skulle missa 7 poäng. Men då snackar vi absolut värsta tänkbara.
Så det enda som gäller för mig är verbaldelen. Där kommer jag att ligga mellan 0.9 och 1.5, och 1.3 är det som krävs för att dra upp totalen till 1.7. Så till i vår ska jag verkligen toksatsa på meningskomplettering. Av någon anledning var det där jag sumpade det i år.

Hade värsta superplanen inför i morgon. Sova länge. Gå upp och äta frukost framför TV:n.
Ta det lugnt.
Men så kommer det inte att bli. Fick nämligen precis veta att min pappa är ledig i morgon.
Så nu kommer jag bli väckt tidigt, tvingas äta lunch och kommer inte kunna ta det lugnt.
Typ raka motsatsen till min plan.

Så den stora frågan nu är vad jag ska satsa på i morgon. Använda dessa omständigheter som ett skäl att ta tag i plugget? Eller sitta och sura hela dagen för att det blev som det blev? 

Hmm...

Är det någon som vet när julkalendern börjar?

Redovisning i projektarbetet. Jag skakade både inför och under redovisningen (och led av milda efterskalv efteråt). Trots det lyckades jag få fram orden jag skulle säga med en acceptabel mängd mummel och utan att tappa bort mig mer än fem sekunder åt gången.

Som många av er vet så är jag typ känd för att alltid på något sätt skoja till det vid redovisningar. Även om de stora artillerierna bara kommer fram vid speciella tillfällen så brukar det alltid finnas någonting där i humorns tecken.
Den här gången jobbade jag med två personer som på förhand hade klargjort att redovisningen skulle vara fullständigt professionell och seriös. Men jag kunde inte hålla mig...
Utan deras vetskap ploppade jag halvt random fram en liten diamant mitt under redovisningen. Med ett ganska lyckat resultat.
Milda blickar från mina gruppmedlemmar. Spridda skratt hos studenterna. Och när jag såg
att till och med läraren drog på smilbanden, då kände jag att... där satt den!

- Ge mig alla dina knektar!
- Varsågod!
- Ge mig alla dina damer!
- Varsågod!
- Ge mig alla dina kungar!
- Finns i sjön!
- Så jävla typiskt...

Det viktigaste är talet, hur man pratar.
Man bör se det som en ballong. Pratar man för mycket spricker ballongen. Pratar man för lite är den skrumpen. Pratar man lagom är ballongen estetiskt belagd. Ja, belagd.
Är det dessutom en heliumballong flyger den iväg. Fast inte om man håller i den. Det skulle vara rätt otroligt om helium som väger så lite skulle orka lyfta en hel människa.
Lite Nalle Puh över det hela. Fast det är troligare att Nasse skulle flyga iväg först, för han väger mindre. Eller Ru. Tiger kan hoppa, men det är inte alls samma sak som att flyga. (Jag flyger...)
Han kan dock prata, vilket är en viktig del i seminariumsammanhang.
Och så bör man vara saklig och hålla sig till ämnet. Annars är det risk att det blir typ så här.


Jag fick en poäng på den frågan.


Ovanstående var alltså mitt bidrag i den pakt jag ingick innan tentan i vetenskaplighet. Frågan var typ vad som bör gälla för vetenskapliga samtal.
En poäng, det är lika mycket som jag fick på sista frågan där jag verkligen gick djupt in i analysen. Jag tittar igenom tentan och ser att jag inte fick mer än två poäng på någon fråga! Jäkligt hårt bedömt. Framför allt med tanke på att inget svar var felaktigt.
Men det spelar ingen roll. Jag blev godkänd. För två veckor sedan skrev jag att jag satsade på 16 poäng och det var precis det jag fick. En poäng över G-gränsen. Trots att det var knappt, så fanns det aldrig några tvivel. Det hade inte kunnat gå på annat sätt.
När jag bläddrade igenom högen av tentor noterade jag att de allra flesta låg precis där.
16 eller 17 poäng var helt klart typvärdet på denna tenta. I kursen som ingen brydde sig om.


By the way, den här tentan räknas. 17 raka nu.

Morgonfika vid frukostbordet, hela familjen sittandes tillsammans. Elektriska ljus i fönstret. Levande ljus på bordet. Julsånger i bakgrunden och en mysfaktor på dryga 3000.
Nja, inte riktigt.

Jag vaknade upp av att en kall vindpust kylde ner mina redan kalla fötter. Jag såg mig omkring.
Det visade sig att jag låg i en skinnsoffa i ett radhus någonstans i Spånga. Bredvid två andra killar och en tjej från Bangladesh. Och jag är ganska säker på att doften som omgav rummet inte härstammade från saffran.

Men okej, nu lät det kanske lite värre än det var. Jag sov över hos Davomundo efter en FIFA-kväll, vilket även övriga nämnda personer gjorde. Doften kom från den ännu inte tomma chipsskålen som dukats fram i samband med kvällsfilmen.
Och nej, jag har inte träningsvärk ;)


Halvannat dygn senare gråter jag nu över ett svidande nederlag för ni-vet-vilka och konstaterar parallellt att jag fortfarande inte har börjat förbereda mig inför min muntliga redovisning på tisdag.

Jag åt inte spaghetti och köttfärssås. Jag åt pastagratäng med köttfärs i. Och jag åt inte med händerna. Jag åt med en halvsmutsig tårtspade som jag hittade på ett bord.


Projektarbetet börjar gå mot sitt slut. Rapporten är klar, men ytterligare revidering behövs. Inlämning av rapport sker måndag morgon och muntlig presentation äger rum på tisdag.
Jag är ganska säker på att min grupp hatar mig.


"Ingenting skadar relationer så mycket som ett grupparbete i matematisk statistik."

                                                                                                       - Lindsay Lohan

För en gångs skull övergav jag KTH-mackorna till förmån för en matlåda som jag prydligt lade i skolans kylskåp på morgonen.
Runt klockan 19 var det middagsdags. Jag gick ner till kylskåpet, tog ut min matlåda och vämde den i mikrovågsugnen. Jag satte mig ner och skulle precis börja äta. Då insåg jag:

"Jag har ju inga bestick!"


Så det fick bli till att äta med händerna.

Spaghetti och köttfärssås...

Om en månad är det julafton. Om en vecka är det första december. Om bara tre dagar är det första advent.

Myspys.

Jag lyckades hålla mig på benen under hela skoldagen och hela vägen hem. Jag var till och med pigg nog att se två perioder av AIK - Timrå. Men i tredje perioden somnade jag.
Tio minuter senare vaknade jag upp och upptäckte till min förskräckelse att den stabila 5-1-ledningen hade reducerats till 5-4!
Men som tur var blev det inga fler mål och AIK bärgade alla tre poängen.

I skolan, tidigare under dagen, dog tragiskt nog en lärare efter att bara ha sjunkit ihop på golvet. 56 år gammal. Troligen hjärtinfarkt. Tydligen var han inte bara vilken lärare som helst, utan en av Sveriges mest framstående matematiker.
Jag har inte haft honom i någon kurs, men jag känner flera som har det. Tydligen var han "obese to his knees", vilket skulle kunna förklara hjärtinfarkten.
När beskedet kom bröts föreläsningen och det kändes lite som om man var med i en film. Vem som egentligen axlade huvudrollen är dock ännu oklart.

... är jag inte det minsta sliten.
På sikt finns det risk att jag svimmar
efter nätter med sömn i blott fyra timmar.
Men riskerar jag svimma i dag?
Ja, kanske faktiskt.

Det kommer konstiga ljud från korridoren. Som att någon är där, fast ändå inte. Och dörren skakar till lite då och då. Det här skulle vara en perfekt miljö för en skräckfilm.

Plötsligt knackar det på dörren. Kenneth går lite smått nervöst bort och öppnar den försiktigt. Ingen där. Han går tillbaka. En minut senare knackar det igen. Kenneth går och öppnar. Ingen där.
Kenneth tar två steg ut i korridoren. Ser fortfarande ingen. Plötsligt drar någon igen dörren bakom honom. Han vänder sig om. Vem där? Han känner pulsen stiga. Hjärtat slår hårdare och fortare än någonsin förut. Hela kroppen fylls av panik.
Då känner han hur någon pustar honom i nacken...

Halvvägs genom rapportskrivningen upptäckte jag att jag kanske gjort fel. Jag tror att jag har gjort fel, men jag är inte helt säker. Min nya lösning är dock ännu mer fel. Tror jag. Fast återigen så har jag ingen aning. Det jag vet är att den inte överensstämmer med Sebemmas (det är fan på tiden med ett sådant smeknamn!) lösning, och det brukar vara ekvivalent med att det är fel.

Den stora frågan nu är: Vad ska jag göra? Ska jag skriva färdigt rapporten ändå? (Jag måste förmodligen ändra på det mesta i efterhand). Eller ska jag lägga rapporten på is till på torsdag och plugga andra kursen istället?

Inget val är optimalt.



I dag hade vi en gästföreläsare. I början var han läskig och frågade ut folk.

Ja, alla vet vi väl svaret på den frågan?

Nu var det dags igen. Nu ÄR det dags igen. Jag ska sova över i skolan :)

Mackorna är köpta, skorna är av och tystnaden börjar äntligen infinna sig. Jag blev precis klar med laborationen så nu borde jag hinna skriva klart rapporten innan jag går och lägger mig.

Det blir bra det här. Bra, bra, bra.

Normalt sett kommer jag till skolan klockan 9.00. I dag gick jag upp samma tid som vanligt, åkte samma tåg som vanligt - kom till skolan 10.05.
Och det var enbart tack vare mitt genidrag att hoppa av pendeln vid Stockholms Södra och ta tunnelbanan från Mariatorget. Annars hade jag nog inte varit framme förrän 10.30.

Tåget var i tid fram till Älvsjö. Lämnade Älvsjö enligt tidtabell. Sedan började det. Kaoset.
Tåget stannade. Stod stilla en kvart. Åkte 100 meter. Stod stilla ytterligare en kvart. Åkte sedan en längre sträcka i snigeltempo för att sedan stanna ännu en gång. Så fortsatte det.
Och tågföraren kom med samma lägesrapport var femte minut.

"Ah, vi kommer bli stående här på grund av stoppsignal i Tegelbacken. Det är jättelång kö till Centralen. Vi kommer bli stående här ytterligare några minuter. Hur länge vi kan inte svara.
Vi beklagar."

Alltså jag kan förstå att han nämner det en, kanske två gånger. Det är ju bara ren hyfs.
Men vad fan är det för poäng i att upprepa det gång efter annan? Det är ju inte direkt som att det har kommit på några nya passagerare under tiden. Det är exakt samma frustrerande gäng som för en halvtimme sedan.
Om något så gjorde hans konstanta meddelanden bara stämningen värre.

När jag insåg att allting var kört slutade jag bry mig. Istället hann jag läsa en hel del sidor i kompendiet, och ligger nu till och med lite före i planeringen. Men för övriga resenärer kan jag förstå den bubblande aggressionen som blev alltmer påtaglig ju längre tiden gick.

Det tog alltså totalt en och en halv timme för tåget att ta sig mellan Älvsjö och Centralen. En och en halv timme. Helt sjukt. Det hade nästan gått snabbare att gå. Åtminstone om man fått gå spårvägen. Och det är inte ens vinter...

Som tur var, för egen del, så missade jag bara en räkneövning. Typ två tal. Det känns som att förlusten inte var så jättestor (till skillnad från Djurgårdens pinsamma derbyförlust förra veckan).
I morgon, däremot, får jag inte bli försenad. Då är det nämligen obligatorisk närvaro på föreläsningen. Och i och med den inleds en intensiv skolperiod för egen del. Planen är att spendera 73 av de 90 efterföljande timmarna innaför skolans väggar. Najsinajs.

I dag har jag ätit Mariekex (med "e" den här gången!). Jag tänkte egentligen bara smaka ett eller två, men ganska snart hade jag ätit upp hela paketet. Precis som förr i tiden, när jag åt kex mest hela tiden. Jag hade helt glömt bort hur gott det är. Folk brukar klaga på att det är för torrt, men det har jag aldrig tyckt. Jag är ju i och för sig lite av en torris.
Det är inte på något sätt specifikt för just Mariekex. Jag har ingen dressing på hamburgaren och ingen sås på riset. Jag väntar ofta med att dricka till efter måltiden, och även då är det mest för att "det står ju där". Äter jag lax är remoulladsåsen en dödsdom. Och så vidare.
Jag tror att ni fattar.

"Ibland är det lilla värt mer än det stora."
Ett citat som passar både köksmästare och barn i kiss-och-bajs-åldern. Grymt att jag var först av alla i hela världen med det citatet!
För det måste jag väl ha varit?


I VKSFOF (ni som kan er TV-tablå vet vad det står för) blev det inte lika mycket nerv som vanligt. Men likväl var utgången alldeles underbar. Fem raka segrar nu. Nästa vecka är det säsongsfinal. Will they stand unbeaten?

Av okänd anledning gick en man runt i radhusområdet och spelade säckpipa. Iklädd kilt och rutig skjorta, likt en skotsk stereotyp, cirklade han sig runt mellan husen. Jag vet inte riktigt vad han var ute efter. Skottlands nationaldag är inte förrän 30 november och så vitt jag kunde se hade han ingen pengahåv eller liknande. Kanske var han bara lite mentalt störd.
Högt som fan lät det hur som helst. Väckte var katt. 


Några timmar senare befann jag mig hemma hos Patrik för FIFAkväll/fest. Jag var inte riktigt medveten om festbiten. Men några vodkashots senare dansade jag loss på borden och höll en lokal strippshow för några fulla 93:or.
Då utbrast Patrik: "Men Kenneth, det där var ju bara vanligt kranvatten!"


FIFA12. Betydligt svårare än FIFA10. Framför allt var det svårt att få kontroll på bollen.
Jag spelade sju matcher under kvällen. Förlorade sex. Målskillnad 2-17.
Men visst fasiken tänker jag önska mig det i julklapp!

Meningslös tenta i en meningslös kurs. Så känns det. Seminarieserie i vetenskaplighet.
Helt värdelöst, även om det nog var den roligaste kursen sedan Algebra och Kombinatorik.
Tentan var en piece-of-cake-tenta. Och jag konstaterade ganska snabbt att jag inte hade behövt läsa en enda sida i kompendiet för att bli godkänd. Det enda som kan fälla mig är om de ger mig minuspoäng för det där jag skrev om ballonger på fråga 14. Jag ingick nämligen en pakt inför tentan, där löftet var att man skulle skriva någonting helt sjukt på sista frågan om tentan gick bra i övrigt. Och det gjorde den ju...


Efter tentan drog jag och spelade biljard med Bashar och Thomas. Det gick skitbra. Sällan eller aldrig har jag spelat så bra som jag gjorde i dag. Sänkte bollar mest hela tiden. Vi körde tremannamatcher där alla fick fem bollar var, och där man vann om alla övriga tio bollar sänktes medan man själv hade minst en kvar. Trots att Thompa och Bompa (ja, det får du fan leva med, Bashar) vid flera tillfällen gick ihop sig för att slå ut mig, så vann jag 12 av 15 partier. Dessutom vann jag båda mina singelmatcher. Det var helt sjukt.


För tredje veckan i rad lyckades jag på förhand gissa vem som skulle lämna Idol. Men den här veckan var det väl inte någon som gissade fel.


Och på tal om att gissa så var jag ett mål ifrån att vinna 40 000 på tipset. Surt, sade räven.




  Psst... räven... wanna hook up?

"Tar man bort den avvikande observationen från modellen så får man ett liknande värde men med andra siffror."

Anders Björkström glänser i sin matematiska analys.

- Hej! Vad heter du?
- Liselott. Vad heter du?
- Margareta. Vad heter du?
- Liselott.
- Jag känner en som heter Liselott.

Det blir alltid flera tal kvar. Tal som inte hinns med på räkneövningen. Så när passet är slut brukar Thomas säga "Jag hann inte med alla tal nu, men jag hoppas hinna med dem nästa gång istället. Det är lite färre tal då."

Visserligen är detta sant, men problemet är att han bara hinner med två tal i snitt. Så så länge som det är mer än två tal till nästa gång så byggs högen på ytterligare. Och det är alltid mer än två tal till nästa gång.
Tre och en halv vecka in i kursen har vi fortfarande inte hunnit med de där uppgifterna som blev kvar från första räkneövningen.
Men whatever. Uppgifterna i boken brukar skilja sig ganska mycket från tentauppgifterna.
Plus att jag ändå aldrig kollar igenom mina anteckningar från räkneövningarna i efterhand.


På dagens föreläsning stod Thomas och tjatade om "icitoci" i vad som kändes som minuter.
Jag ba: Vad fan är det för nånting?
Han pratade om det som om det var världens mest kända begrepp, och när jag kollade runt så såg jag att studenterna nickade med i hans berätttelse och log åt det som tydligen var ett skämt.
Själv satt jag som ett stort frågetecken och fattade absolut ingenting.

Lite senare kom det fram att han inte sade "icitoci" utan "easy to see". Då fattade jag också.
 

Jag borde sova i skolan oftare. Det är hur bra som helst. Jag går och lägger mig runt två - samma tid som hemma. Klockan sju intar städaren korridoren. Då vaknar jag och går upp (utan snooze) - samma tid som hemma. Jag slipper den sega tågresan hem på kvällen. Jag slipper framför allt den jobbiga tågresan till skolan på morgonen. Jag har inte heller några morgonbestyr att ägna mig åt, annat än att borsta tänderna. Så bara där sparar jag in drygt tre timmar.
Dessutom hinner jag med mycket mer under den övriga tiden också. Hemma finns det flertalet störande moment och många distraherande faktorer. I skolan är det lugnt och det finns egentligen ingenting annat att göra än att plugga. Sitter man i datorsalen kan man visserligen surfa runt på internet, men utan egna hörlurar kan man inte lyssna på ljudfiler. Och jag är inte direkt någon superchattare.
Så jag pluggar. Hela kvällen. I går skrev jag klart en labbrapport och läste 70 sidor kurslitteratur. Aldrig att det hade blivit av hemma. Dessutom känns det som att datorerna i skolan är tio gånger mer effektiva än min dator här hemma, så den korta tid jag spenderar i internets värld (t.ex. för att blogga) blir avsevärt kortare.
Matbiten löser jag med mackor, men det finns möjlighet att värma mat i mikrovågsugn om man har med sig matlåda. Och sova kan man göra i vilorummets soffa.

Det kan ju vara skönt att duscha med jämna mellanrum och ibland vill man ha den där eftermiddagssömnen för att "ladda batterierna". Så att sova i skolan varje dag är förstås inte aktuellt. Men typ varannan dag. Det skulle vara optimalt. Måndagar och onsdagar. Fatta vad det skulle höja min pluggstandard!

Jag kanske till och med skulle kunna få ett D.

Det blev ingen övernattning i går, men i dag blir det... övernattning.
En labbrapport är inskickad, en annan är påbörjad och seminarielitteraturen är avklarad till cirka 15 procent.

Här i datorsalen har jag bullat upp med myskläder, potta och omänskliga mängder KTH-mackor (2 st). Jag har pdf-filer och föreläsningsanteckningar framför mig. Jag har läroboken bakom mig. Vad jag har här bredvid mig har jag inte en aning om.

Låt äventyret börja!

- Say what!
- What!
- Say what-what!
- What-what!
- Say what-what-what!
- What-what!
- What?

Seminarieseriens andra föreläsning. Föreläsaren Sören hade satt ihop en PowerPoint-presentation innehållande den viktigaste informationen. Många bilder. De avverkades i rasande takt. Studenterna skrev så att pennorna glödde (bildligt talat) och pustade tungt när de försökte hinna skriva allt innan Sören bytte bild.
Efter dryga halvtimmen nämnde han sedan: "Ni kommer att få den här PowerPointen efter föreläsningen."

Efter det skrev ingen något mer.


Seminarieserien som sådan känns rätt överflödig. Visst är det som gås igenom stundtals intressant, men stora delar av resonemangen är på lekmannanivå och en direkt följd av sunt förnuft. Att man sedan ska läsa in en till 90 procent helt irrelevant kurslitteratur på över 100 sidor för att sedan tentera på det känns som ett stort skämt. 1,5 hp. Wow. Betyget spelar ingen roll. Man kan inte bli mer än godkänd, och blir man inte det kan man omtentera tills man blir det. Men det är väl på tiden att jag får några uppsatsfrågor också. Jag saknar att få uttycka mig i skrift. Jag önskar att det fanns något slags forum där man bara kan skriva lite vad som helst, när som helst. Typ vad som händer i ens liv eller bara någon kul anekdot. (If you find one, let me know!)
15 av 25 poäng är hur som helst det som krävs för att bli godkänd på tentan. Jag siktar på 16, bara för att vara på den säkra sidan.


Nu ska jag duscha och sedan är den stora frågan om jag verkligen kan äta kvällsmackor för tredje kvällen i rad. Jag börjar typ få skavsår av allt fett.


Och England bröt den 43-åriga förbannelsen. De slog Sverige med 1-0.
Jag hade lika gärna kunnat sova i skolan.

- Tjena änkan! Din man är sig... lik...

Det var länge sedan man fick skriva den rubriken. Men i kväll passar den perfekt!
AIK slog Djurgården med 5-0! Och i ett derby så är det faktiskt ren förnedring. Riktigt skönt!
Hade själv tippat 5-2 inför matchen men det här var ju mycket bättre. Visserligen hade jag kammat hem en sisådär 100 000 om det hade blivit 5-2, men vad fan... 5-0 värmer i hjärtat.

AIK var dock inte omänskligt bra. Det var snarare så att Djurgården sög. Markus Svensson gjorde förvisso en bra match i målet, men hur många öppna mål kan man egentligen missa på en match?

Nu blir det återigen hockeyledigt några dagar för mig och för AIK. Fokus på skolan då'rå?



Hehe... nej...

Jag kan inte hjälpa det. Jag är väldigt engagerad i programmet "Vem kan slå Filip och Fredrik". Redan i första grenen (värd en poäng!) satt jag och bet på naglarna. När Fredrik gick om Jonas Björkman på slutsträckan skrek jag till av ren glädje. I blåsboll blåste jag själv framför TV:n.
När Filip för andra gången vände ett 3-1-underläge vid quizbordet skakade jag så mycket att jag inte visste vad jag skulle ta mig till.
När det var dags för sista grenen var jag så nervös att jag gömde ansiktet i händerna och bara kisade lite lätt.

Men till slut så gick det ju vägen. I kväll igen. Fjärde raka segern nu. Fortfarande obesegrade. Najsinajs.


I morgon blir det nervigt återigen. Men då gäller det inte Filip och Fredrik, utan ett stekhett Stockholmsderby i is(lol)hockey. Krisderbyt har det kallats i media. Förståeligt, då både AIK och Djurgården för närvarande ligger under slutspelsstrecket. En förlust i morgon kan vara oerhört kostsam, medan en seger kan vara en bra grund för ett avancemang i tabellen.
AIK - Djurgården. 19.00. Globen. Let's do it!

Nej, just det, vänta, jag kan ju inte gå på den matchen. Jag har ju en jävla seminarieserie som börjar i morgon.

Fan.

Oh, shut up, cartoon guy!

Jag hann med ganska mycket i går. Stadsbesök. Plugg. Två filmer. Det enda jag inte hann med var att blogga.
Jag tänkte på en sak när jag av någon anledning såg The Grudge 2 (utan att ha sett första filmen). Varför är Japan så framstående i skräckfilmsbranschen?
Jag satt och tänkte på det ett bra tag, men till slut kom jag på det. Japaner är läskiga!
Det ligger i deras natur. Så fort man ser en bild på en japan så får man ju kalla kårar. Möter man en på stan så hoppar man automatiskt åt sidan. Ja, ser man bara en helt vanlig skugga befarar man ju direkt att det är en japan och att man kommer vara död innom en minut.
Jag menar, det är bara att kolla på deras flagga. Helvit med en bloddroppe i mitten. Fy fan.
Och eftersom alla ser likadana ut så vet man ju att ingen någonsin åker fast för mord. Så om man dör så gör man det förgäves. Och just att göra saker förgäves har ju blivit ett återkommande tema här på bloggen. Tyvärr.


Nu ska jag gå och köpa en Fars Dag-present. Jag kör på en långenrad och en teckning som vanligt.

Det här är så himla coolt! Det är helt jävla skitgrymt! Jag tror inte att jag någonsin har varit med om någonting som är så här häftigt!

Just nu är det den 11 november år 2011. Klockan är 11.11.11.

Wow!

Jag såg fram emot Magnus Ugglas nya skiva jättemycket. Kanske lite för mycket. För i och med de höga förväntningarna fanns det gott om utrymme för besvikelse.
Men efter att ha lyssnat igenom skivan ett par gånger är låtarna helt okej. Man trallar runt och sjunger med i dem, även om åtta av tio låtar hamnar utanför nästa "Greatest Hits".
Att texterna speglas av någon slags ålderskris har jag inget problem med. Tycker snarare att det gör dem mer genuina, vilket faktiskt drar upp betyget något. Jag saknar dock en riktig pangballad och hade gärna sett någon ytterligare "radiohit" vid sidan av "Gör mig till man".
Men de två duetterna är ett välkommet inslag. Där visar sig stämsången från sin bästa sida, när Edith Backlund gör ett oväntat inhopp.

Sammanfattningsvis var skivan bra, men inte jättebra. Hade sina höjdpunkter men levde inte upp till sin fulla potential. Var känslofylld men saknade bredd.
De flesta recensenter har givit den en trea i betyg och jag får väl faktiskt hålla med. För även om det här inte var hans bästa skiva så var den trots allt helt okej.
Och för mig kommer alltid Magnus Uggla att vara den riktiga kungen av pop.

Vi satt med fredagens laboration redan i dag så att vi skulle bli färdiga med grovgörat och kunna gå direkt på frågorna på fredag. I flera timmar satt vi.
När vi äntligen såg ljuset och kände vittring av slutspurten så visade det sig att vi gjort helt fel.
Vi hade läst in y som x och x som y. Den beroende variabeln var ologiskt oberoende och den förklarande variabeln förklarade inte ett skvatt. Så nu måste vi börja om från början på fredag!
Det enda positiva är att vi förmodligen inte kommer att göra samma misstag då.

På tal om fredag så är det då äntligen dags för det första av två efterlängtade grupparbeten. Jag har övergivit min grupp av Kennethkloner och slagit mig ihop med två av de absolut bästa i hela klassen (Emma och Sebastian). Ett rejält uppköp så klart, även om det ställer högre krav på mig. Men som en första del i en välbehövlig uppryckning har jag nu börjat plugga på fritiden.
Det känns faktiskt riktigt stort och kanske kan det vara det som vänder skutan. Två dagars plugg och redan känner jag att jag kanske borde satsa på en Masterexamen efter kandidaten.
Men sen minns jag labben och tänker att "Nej, kanske inte ändå".


Fick för ett tag sedan Lacoste-parfym i present av min syrra. Tänkte att det kanske var dags att prova den. Så i morse innan jag gick till skolan sprayade jag ner mig själv från topp till tå. Ett beslut jag kom att ångra. När jag kom fram till skolan var doften så stark att jag var tvungen att ta på mig en tjocktröja för att inte tuppa av. Hur övriga studenter upplevde det har jag ingen aning om, men jag misstänker att ett antal av dem andades uteslutande med munnen.
Å andra sidan är det väl marginellt bättre än den hätska svettdoft som normalt sett gäckar mig framåt slutet av termimerna när duscharna blir färre, kläderna blir varmare och jag går in i en tillvaro av dekadens.

Vilket startfält de har fått ihop, alltså! Ser ju riktigt bra ut! Med 24 av 32 deltagare släppta verkar 2012 bli comebackernas år. Vissa söker revansch medan andra drömmer om att spegla sig i vinstglansen från forna dagar. Men den största frågan är nog ändå: Vem kommer egentligen komma sist? Sean Banan eller Thorsten Flinck?

Det är lite lustigt. Jag har bott i det här huset i över 15 år och jag vet fortfarande inte åt vilket håll man ska vrida nyckeln för att låsa upp dörren.
Att låsa är inget problem. Det gör jag av ren vana, utan att tänka på det. Och då kan man ju tycka att jag borde kunna låsa upp dörren också, det är ju bara att vrida nyckeln åt andra hållet. Men nej. Varenda gång jag ska öppna dörren blir jag osäker, chansvrider åt ena hållet och väljer rätt i uppskattningsvis 50 procent av fallen.
Jag kanske borde skriva en liten ramsa så att jag kommer ihåg vad som gäller.

Höger, höger, vrid nu om åt höger!
Kom igen nu! Gud, vad Kenneth trög är!
Nyckelhålet finns på höger sida
Nyckeln ska man då åt höger vrida!
Höger, höger, höger!


Fast vänta nu... Är det inte vänster man ska vrida åt?

Fick i dag från oväntat håll höra att det finns seriösa planer om att skapa en dejtingprofil åt mig på internet. Så nu har jag suttit hela kvällen och förberett relevanta personbeskrivningar och valt ut några bilder som framhäver mina ytterst få tilltalande drag. Så det enda som återstår nu är ett klatschigt användarnamn. Jag ser gärna att initialerna är KK.
Än så länge är jag inne på Kletiga Kenneth. Det känns som ett starkt och slagkraftigt varumärke på den ovissa dejtingmarknaden, och jag tror att det kan sticka ut i positiv bemärkelse. Dessutom ger det en bättre helhetsbild av mig som person, till skillnad från den personliga informationen som är informativ men mer ytlig:

Jag är: Kenneth
Jag gillar: Dig
Jag tänker på: Din mamma
.
.
.

Jag har en hålslagare på mitt bord. Vet inte riktigt varför. Jag har inte gjort hål i något papper på flera år. Använder folk fortfarande pärmar? Själv lägger jag alla mina viktiga papper i en hög på golvet under mitt brännheta element. Det känns rätt ultimat.
En kompis från gymnasiet berättade att han hade varit med om en liten olycka och att alla hans viktiga papper hade brunnit upp. Han hade typ lagt dem på spisen när han skulle laga mat.
Hur dum får man vara liksom?

---

I "Vem kan slå Filip och Fredrik" (fortfarande inget frågetecken) tog radarduon i kväll sin tredje raka seger när Peter Magnusson och Hanna Ljungberg besegrades. Jag tycker faktiskt att det är ett jättebra program. Det är underhållande, lekfullt, men ändå på dödligt allvar i tävlingsmomenten. Trots det kan det vara rätt jobbigt att kolla på programmet. Det blir nämligen reklampaus hur ofta som helst. Ibland är det bara en enda gren mellan två reklampauser.
För att få tiden att gå brukar jag ta upp mina matteböcker (som jag aldrig läser i annars) och ögna igenom det som står. Sex minuter är precis lagom tid för att leta upp rätt sida, läsa tre rader och påminna sig själv om att "just det, jag är dum i huvudet".

---

I morgon inleds vecka 45. Snart brakar helvet loss. Den jobbigaste kursen av alla ska ta fart på riktigt. Med laboration och grupparbete på samma dag. Det ska faktiskt bli ganska spännande.
Synd bara att att jag inte har någon grupp att jobba med. Jag får väl bilda gruppen Nervöse Kenneth, Supernervöse Kenneth och Den där fjanten Kenneth som alltid blir nervös.
Jag tror att vi skulle komplettera varandra rätt bra.

Jag vet inte hur jag har klarat mig igenom tre musikaler i högstadiet och fem år av sketcher här hemma. Jag har nämligen bara en skådespelarmin. Detta kom jag underfund med i dag när jag återigen axlade skådespelarrollen, helt oplanerat, vid Fridhemsplans galleria.
Rynkad panna, indragna kinder och uthängande tunga. Av någon anledning dyker den minen upp så fort jag har en replik. Lite ironiskt eftersom de flesta andra dyker ner. (What?)
I komiska kortfilmer så kan det kanske vara en fördel. Folk kan skratta åt den urusla skådespelarinsatsen även om manuset inte är i världsklass. Men i typ dramatiska långfilmer med begravningstal så skulle det inte passa in över huvud taget.

Det känns som att ingen riktigt vet när det är Halloween. Förra lördagen gick ett gäng utklädda barn runt i området i jakt på godis. I måndags var det dags igen. På TV:n ser jag nu reklam om Halloweendekorationer, vilket tyder på att det ännu inte varit.

Och sen är det ju det här med Alla Helgons dag också, som i Sverige är någonting helt annat, men i övriga världen tycks vara ekvivalent med Halloween.

Så jag vet inte. Har det varit? Är det i dag? Är det i morgon?


PS. Jag lyckades redan innan kvällens Idol förutspå vem som skulle få lämna.
       Lite spooky så där.

- Vill du pussas?
- Nej!
- Vill du kramas?
- Nej!
- Vill du se mig dricka spya?
- Om du stryker min skjorta först.

Från det att jag lämnar skolan kan dagen ta två olika former. Antingen sover jag ett par timmar när jag kommer hem eller så går jag och lägger mig innan Sportnytt. Jag brukar om möjligt välja att sova ett par timmar när jag kommer hem. Inte för att orka se Sportnytt, men för att dagen annars försvinner helt. Genom att sova innan middagen är jag pigg inpå småtimmarna och får flera timmar gratis. Plus att det, när jag vaknar, känns som en helt ny dag och då kan jag tänka "Vad kul jag hade igår! Nej, vänta! Det var ju idag! Bra, då slipper jag äta..."

Det är najs.

Jaha, André är sjuk igen...

Återigen är internet dött. Återigen är det enbart kennethharblogg som fungerar.
Fan! Den bloggen suger ju. Bara massa nonsens. Inga verklighetsperspektiv över huvud taget. Och den har inte direkt varit så jätterolig på senaste tiden heller. Någon borde söka upp grundaren av bloggen och skjuta honom i huvudet.


Seriöst. Kan någon vänligen komma hit och skjuta mig i huvudet? Typ nu?

Eller nej, förresten. Jag måste få se vad som egentligen hände med Peter Bishop i säsongsfinalen av Fringe. Men efter det... rakt mellan ögonen... pang.


Innan dess kör vi en liten bloggtävling till. Gissa när säsongens första snö faller i Stockholm! En gissning per person, och den som kommer närmast nomineras till Decembergalan.
PS. Jag måste upptäcka snön, annars gills det inte.


(TÄVLINGEN STÄNGD. INVÄNTAR SLUTRESULTAT.)

Tentamagin är tillbaka! Ända sedan jag började med statistikkurser har den lyst med sin frånvaro. På alla tentor utom en har jag fått sämre betyg än jag borde ha fått. Men när jag som mest behövde den dök den upp. Två tentaåterlämningar. Ingen omtenta. 16 raka godkända tentor. Hur fan gick det till egentligen?

Det handlade inte om att tala ner mig själv eller att dra ner förväntningarna. Jag trodde verkligen att jag skulle bli underkänd. Men lärarna var väldigt generösa med rättningen. Jag fick en massa poäng som jag ärligt talat inte borde ha fått. Och många bäckar små...

...gör en stor å. (Det kändes fel att lämna meningen ofärdig.) Finanstentan klarade jag med två poäng till godo, tack vare många "goda försök". SannoII-tentan klarade jag precis på poängen. Och där hade jag tur. Tentan var nämligen uttalat svår. Många blev underkända. Jag tror att hälften av klassen kan ha fått F.
Att alltför många blir underkända ser inte bra ut utifrån. Därför ville Anders att jag skulle bli godkänd. Jag låg strax under gränsen, varpå han gav mig fyra omotiverade poäng på en uppgift där jag bara hade skrivit en rad. Således fick jag totalpoängen 20 på problemdelen, vilket krävdes för E.
Jag kan inte lova att det var så det gick till, men det känns onekligen så. Och alla som sett min tenta har nickat instämmande.

Så man kan definitivt säga att jag hade turen, omständigheterna och marginalerna på min sida.

Men det är inte helt ologiskt ändå. För jag och David har nämligen skärpt till oss. Inga mer tramserier. Vi har lagt fullt fokus på pluggandet och verkligen blivit superseriösa.



Framsidan till laborationsrapport 1:





Framsidan till laborationsrapport 2: