kennethharblogg

Det var en gång en liten dvärg
med smutsig hy av okänd färg
Hans högsta önskan var att växa
så han gick till gammal häxa
Sade till henne: Gör mig stor!
Helst med 47 i skor!
Häxan hånlog då och sa:
Det ska väl gå bra.

Men häxan hade dolt motiv
Hon hade haft ett träligt liv
och insåg nu att härmed fanns
en väldigt sällsyn chans
att hämnas på en skuldfri man
Typ “straffa den som straffas kan!”
Hon rörde om i grytan sin
Sade: Drick nu vännen min!

Dvärgen drack allt på en gång
och vips så blev han superlång!
Men ändå var han inte nöjd
för trots att han växte i höjd
gick visst organ åt motsatt håll
Ja, längden närmade sig noll
Och när han såg den tyna bort
så sade han: Gör mig kort!

- Vet du vad som skulle vara bra?
- Nej.
- Om "verb" var ett verb.
- ??
- Det skulle underlätta...

Hej och hej! (så inledde jag för övrigt min första svenskauppsats i gymnasiet - fick MVG!)
Jag tänkte bara passa på att innan natten blr skoldag ge en stor tumme upp till "Äkta människor", som visar att Sverige faktiskt kan göra bra TV-serier. Dessutom utan de stora affischnamnen! Sådant gör mig glad.

Och FIFA då? Hur gick det? Ja, jag var faktiskt bara ett par sekunder ifrån det där miraklet. Nu fick jag istället för första gången i mitt liv spela ett kval. Efter att ha förlorat första matchen med 2-1 var jag tvungen att vinna returen. Det blev en svettig match men till slut lyckades jag vinna med samma siffror. Det hela gick därmed till förlängning, där jag var snäppet vassare än motståndaren och lyckades avgöra. I andra kvalomgången var det bara ett enkelmöte. Allt på ett kort. Efter tidigt underläge i matchen lyckades jag vända på steken i andra halvlek och i 86:e minuten nickade min mittback in segermålet på hörna. Jag stod som vinnare och flyttas nu upp en division till nästa säsong!
Det enda som var lite tråkigt var att mina ytterbackar inte ville fortsätta i laget. De krävde en löneökning på 4400 procent, vilket inte kändes rimligt. Så nu har jag en tvåbackslinje...
Någon kanske undrar varför jag skriver om FIFA helt plötsligt. Men jag tänkte som så att det händer ju ingenting i mitt verkliga liv så jag lever mig in lite extra i mitt artificiella istället.
Kenneth är ju trots allt startspelare i laget, och bortsett från att han har varit skadad fyra gånger under säsongen så har han varit ett riktigt kap.

Det började tungt. Jag kom inte in i det alls och hade svårt att hålla en jämn nivå. Med tiden blev det lite bättre och jag jobbade mig uppåt. Sedan kom en svacka. Allting var som bortblåst. Läget var dystert. Men när det var som värst hittade jag tillbaka till min tidigare framgångsrika väg. Hoppet tändes på nytt. Då kom nästa bakslag. Jag var återigen på dekis och ingenting verkade hjälpa. Men som en blixt från klar himmel kom allting tillbaka, som om det aldrig lämnat mig. Jag kämpade hårt. Greppade varenda halmstrå. Och sakta men säkert började jag tro på att det trots allt kunde gå vägen.

Men sen torskade jag två raka hemmamatcher och nu ska det till ett smärre mirakel för att jag ska ta en direktplats till nPower League 1. 

Tre matcher återstår. I'll keep you posted. 

Vissa går ut och festar varje fredag kväll. Går ut på krogen. Dansar. Dricker bira. Fontänspyr på nattbussen hem. Själv har jag aldrig riktigt sett det som ett aktuellt alternativ. Att festa är inte riktigt min grej. För mig är det en seger om jag bara orkar hålla mig vaken till klockan 22 utan att sova middag innan. I dag var jag nära men föll på målsnöret när jag knoppade någonstans mellan tio och fem i. Det (smått) lustiga är dock att det bara behövs en dryg kvarts sömn för att jag sedan ska orka hålla mig vaken i flera timmar efteråt.


I "The Voice Sverige" har de börjat med dueller. Men minst 4 av 5 dueller är avgjorda redan på förhand. Det har coacherna sett till. De tjatar hela tiden om hur svårt det är att välja, men de är ju inte dummare än att de lägger sina favoriter mot någon de inte bryr sig om. Det är ett ganska konstigt upplägg egentligen. Under uttagningarna raljerade coacherna om att de var beredda att kriga och att de skulle göra allt för sina talanger. Nu är det en duell och sen "Tack och hej!" direkt. Det känns ganska missvisande. Lite som Anders Björkströms bumerangkorv på föreläsningen. "Det här är Sverige..."

När jag läste Sanno II så gjorde jag inlämningsuppgifterna kvällen/natten innan de skulle lämnas in. Det blev både stressigt och ångestladdat och blev sällan särskilt bra. Så inför den här kursen så bestämde jag mig för att alltid vara ute i god tid - minst tre dagar innan deadline.
Det sprack direkt. Första uppgiften ska in i morgon och jag har fortfarande inte börjat. Jag är inte ens helt säker på vad det där "p.d.f." står för.
Men det ska nog lösa sig. Om jag kör fast så kan jag ju alltid titta i facit. Eller ja, nu har ju inte jag boken i och för sig, men... ja... hade jag haft boken så hade jag kunnat titta i facit.

Det hade varit jävligt najs faktiskt.

Ja, det blev ju seger till slut. Och i derbyna är det trots allt det som är viktigast. Vad som hände innan slutsignalen spelar inte så stor roll. Och vad som hände innan första nedsläpp vill jag inte ens nämna. Nej, jag nöjer mig kort och gott med att AIK återigen är bäst i stan.

Bajen Fans såg dock ganska heta ut i sin senaste division tre-match...

Nästa jul ska jag ta efter Finn Hudson när jag köper mina julklappar. Jag ska ge bort fadderskap till grisar och stjärnor döpta efter mig själv.

Sebbe "The Seb" Sebastian har tydligen hittat till min blogg. Och jag vill ju inget hellre än att han ska trivas. Så i dag tänkte jag skriva om spel med hög klubba och om män som är snygga bakifrån. De två sakerna går ju dessutom ofta hand i hand (if you know what I mean).

Ibland styr hockeyspelarna pucken med klubban trots att klubban befinner sig över ribbhöjd.
Det är inte tillåtet. Ibland styrs pucken i mål.

Vissa män är jättesnygga bakifrån. Det är trevligt. Då kan man stirra in i deras ryggtavla och fantisera om knölar på dolda ställen. Plus att man ser ringen från snusdosan. Ring, ring...


Wow. Pure gold. Sebbe's gonna love that!


I morse när jag gick till skolan möttes jag av en snubbe som försökte värva mig till någon slags bibelförsamling. Jag tackade relativt vänligt nej, men han var riktigt envis. Han bara fortsatte och fortsatte, trots att jag förklarade för honom att jag är typ så mycket ateist man kan bli.

Ironiskt nog var dock den enda tanken i mitt huvud: "Åh, herregud!" 

När jag gick in på en av KTH:s datorer såg mina inlägg helt annorlunda ut. Raderna var inte lika breda och inläggen hade dragits ut på längden. Jag som brukar göra radbrytningar mitt i stycken (ibland mitt i meningar) för att det ska bli så estetiskt som möjligt. Nu visar det sig att jag har gjort det helt i onödan. Jag har förmodligen bara gjort det ännu fulare.
Men nu vet ni i alla fall. Om det kommer några ologiska radbrytningar i inläggen så beror det förmodligen på just detta.

Varför var jag på KTH?, undrar kanske någon. Inte? Nej, okej.


Snön är tillbaka! Och cool som få så går jag fortfarande omkring i mina gympaskor. Jag har gjort det hela vintern. Jag har även hållt fast vid höstjackan, och långkalsonger har jag bara haft vid två enstaka tillfällen - vid mina muntliga redovisningar.


Dagens dikt:

Ute är det rätt så vitt
Kenneth, han går ner i split
Mången tjej tar sig en titt
på hans akrobatik

Att allting var en ren följd av
det hala grepp som isen gav
går väl ihop med allmänt krav
på slapstick i praktik

Att ljumsken sedan gått ur led
och låren brustit med besked,
det skulle inte dragit ned
om blickar gjort en rik

Men som ni vet är det ej så
(det kan man ganska lätt förstå)
och när man inte ens kan gå:
vad gör då en publik?

Ännu en vecka har passerat. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jo, dåligt. Jag vill stanna upp lite. Allting går alldeles för fort. Om mindre än två månader ska jag börja med mitt projektarbete och jag har ingen aning om vad jag ska göra. Även om terminen varit trögstartad så har jag hittat hem i min pluggrutin (som består i att inte plugga) och nu måste jag snart överge den. Det känns lite jobbigt.

Någon frågade mig hur det känns att ha fått ett F på en tenta. Svaret är att jag inte riktigt känner någonting. Och det är väl också en slags känsla? Likgiltighet? Det är inte som att jag inte bryr mig om hur det går, för det gör jag ju så klart. Men jag orkar inte riktigt bry mig om det just nu. Jag vet ju att jag kommer klara kursen. Förmodligen redan vid nästa tentatillfälle. Så jag är faktiskt varken arg eller nedstämd över det. Däremot är jag fortfarande jävligt lack över det där stor/svår-debaclet från den 23 september. Fan också!

Jag brukar ofta prata om min "tentamagi" i samband med goda resultat på tentor. Men det är så klart inga magiska krafter som spelar in. Till största delen är det tur det handlar om. Tur med frågor, tur med poängsättningar, tur med marginaler. Och sen så brukar jag överprestera just på tentaskrivningar också.
Men den här gången räckte det inte till. Varken tur eller överprestation kunde hjälpa mig nu. 
24 poäng av 30 på problemdelen var riktigt bra, men med bara 6 poäng av 20 på teoridelen så blev det ändå F i betyg. Eller ja, Fx stod det på tentan. Av någon anledning envisas lärarna med att skriva ut det där x:et. På till exempel KTH betyder det att det räcker att göra någon kompletteringsuppgift för att bli godkänd i kursen, men på Stockholms Universitets matematiska institution finns inte det alternativet, varför ett Fx är helt ekvivalent med ett F.
Så där har vi det. Mitt första F. 18 raka godkända tentor - sedan tog det stopp. Nu väntar en oviss omtenta i februari, där jag måste bli godkänd om det ska bli något diplom till våren.
Men jag är inte ensam i ovissheten. Det var bara 6 av 27 som klarade tentan. Så förhoppningsvis omvärderar Anders svårighetsgraden till nästa gång.
Lite extra salt i såren var att min projektgrupp bara fick "Godkänt" på övningsprojektet. Detta förstör nästan alla chanser att få B i kursen. För icke insatta kanske det känns konstigt att jag gnäller om ett uteblivet B när jag fick F på tentan, men eftersom kursen består av flera moment så låg gatan faktiskt öppen. Nu får jag nog sikta in mig på ett C istället, vilket i och för sig inte är så tokigt det heller.

En bra sak kom ur det här i alla fall. Efter tentan slog jag vad med David om att jag inte skulle bli godkänd. Nu är han skyldig mig tre KTH-mackor.

Anders Björkström är troligen den mest vältalige och språkligt korrekte personen jag vet. Han är dessutom lite fin i kanten och brukar ofta krydda sina meningar med uttryck som "inalles" och "det allena saliggörandet". Hade han inte varit en framstående professor inom matematisk statistik så hade han säkert varit någon slags språkvetare eller någonting. Därför kom det lite som en chock när han under gårdagens föreläsning vid ett tillfälle skrev "En möjlig utfall" på tavlan. Ingen stor grej så klart, men ändå lite anmärkningsvärt när det gäller just Anders.
Extra roligt var att han strök under ordet "En" för att verkligen betona att det var det som gällde.
Enda understrukna ordet på tavlan, liksom.

Ja, det var roligt.

Dragos skickade sms till mig:

Hej hej är du upptagen?


Jag svarade:

Alltså, du är söt och så, men jag spelar inte riktigt för det laget...


Dragos:

Huh?


Jag:

Ja, du frågade om jag var upptagen så jag tänkte att du kanske ville... ja...



Dragos ringde strax därpå, helt bestört över "missförståndet", och förklarade att han verkligen inte menade det så och att han har en flickvän som han älskar.
Jag ba: Jag vet, jag skojade bara.
Han ba: Jaha.



Jag kan inte komma ihåg det samtal mellan oss som inte slutade i pinsam tystnad.

Visst att terminen är ung och så, men det här med att inte plugga gör under för min motivation. Jag är supermotiverad just nu!


Synd bara att jag inte har användning för den motivationen nu när jag inte pluggar...

Jag tyckte att jag var snäll mot mig själv när jag gick och lade mig strax efter klockan 23 i går. Men vad händer? Jo, jag vaknar upp klockan 2, helt utvilad, pigg som ett bi, och somnar inte ens av att dunka huvudet i väggen (vilket annars brukar vara min sista utväg).
Jag låg vaken ända till halv sex innan jag kunde somna igen. Blev riktigt förbannad.
Så nu tänker jag inte gå och lägga mig så tidigt under resten av terminen! Somnar jag så somnar jag, men jag tänker inte planera att sova så tidigt. Det går för övrigt bra ihop med mina övriga planer. Att stanna uppe hela nätterna och kolla på TV-serier :)

Ibland brukar jag låtsas att jag är bäst fast jag egentligen inte är det.

Jag vaknade av att syrran spelade musik på högsta volym i rummet intill. Och då menar jag verkligen högsta volym. Klockan sju på morgonen! Hon skulle inte till skolan förrän klockan tio men hon gick upp tidigare bara för att kunna spela musik på morgonen. Helt sjukt!
Oförmögen att somna om låg jag och vred mig i sängen i ett par timmar innan jag slutligen gick upp. Jag tog ett tåg tidigare för att kunna göra en avstickare vid Huddinge. Tänkte gå till Swedbank för att hämta ett gäng fickkalendrar. Ett uppdrag som tar cirka tre minuter, vilket man så klart hinner med mellan två pendeltågsavgångar. Om det första tåget inte är 13 minuter försenat och det andra kommer precis i tid. Men så var det ju förstås. Däremot var nästa tåg fem minuter sent.
Jag hade alltså maximal otur och fick vänta sammanlagt 32 minuter ute i kylan (jag har typ en slags tvångstanke att vänta utomhus oavsett temperatur). Så nu är mitt ansikte jättetorrt!
Och just det, det fanns inga fickkalendrar...

Men jag hann i tid till skolan åtminstone. Och Anders föreläser på svenska! Det är bra.


Nu ska jag gå och lägga mig. På rätt sida dygnet. För första gången i år.

God natt!

När depressionen var som djupast kom Tom Britton in och lyste upp mörkret. Efter första föreläsningen kände jag att det här nog skulle bli en rolig kurs.
Sedan började Tom prata engelska. Då slocknade allt igen. Jag vet inte vem som efterfrågade det, men man kan ju ge sig fan på att han eller hon kommer att göra det även i Statistisk inferensteori. Och säkerligen under hela min masterutbildning, som egentligen ges på svenska.
Men jag har kommit på hur jag ska hålla motivationen uppe i alla fall. Jag ska inte läsa i kurslitteraturen! Jag ska fokusera all skolenergi på laborationer och inlämningsuppgifter. På så vis hinner jag inte tröttna, gör ändå det jag ska och får dessutom lite egentid på kvällar och helger. Och på onsdagar :)
Detta innebär mer tid för FIFA, Vampire Diaries och allmän fetma. Perfekt!

I morgon börjar skolan igen. Jullovet är officiellt över. Nu kommer bussen och hämtar upp mig. Nästa hållplats: Ångeststigen.
Det är lite lustigt det där. Strax innan jul kände jag att jag hittade tillbaka till plugglädjen och ville inte ens ta jullov. Ville bara fortsätta. Nu, efter tre veckors ledighet, vill jag inte tillbaka. Den där känslan av att plugg är roligt försvann någonstans mitt i julstöket, och nu är allt jag ser framför mig sömnfria nätter, överfulla tåg och helt obegriplig kurslitteratur. Och till råga på allt riskerar jag att få min första omtenta.
Men allt är inte skit som luktar. Jag är medveten om att det finns någon slags tunnel som faktiskt har ljus. Jag har varit där förut och förhoppningsvis hittar jag tillbaka ganska snabbt.
Så "Analys av kategoridata" och "Statistisk inferensteori"... Bring it!


Jag känner att jag måste prata ut lite om det här med den cancerframkallande leverpastejen också. Spontant kan jag känna att det suger lite. Jag äter typ två paket i veckan. Minst. Ibland blir det till och med ett paket om dagen. Leverpastej är lite för mig som nikotin är för Sandy Milk. Jag kan inte leva utan det! Eller jo, okej, det kan jag. Jag är faktiskt ganska bra på självbehärskning. Men jag vill inte leva utan det. Det är så gott. Mackor med leverpastej är bland det godaste jag vet. Sitter faktiskt och smaskar på en just nu. Och med tanke på hur många olika cancersorter det finns och hur många saker som orsakar cancer, så känns cancer nästan som en oundviklighet. Är det då verkligen värt att avstå från en av livets absoluta ljuspunkter? Nej, det tycker jag inte.
Det kanske till och med kan vara värt att börja röka...

Huh. Läste precis en artikel i tidningen och tydligen löper man stor risk för cancer i bukspottskörteln om man äter för mycket leverpastej. Det var intressant.

Blev lite sugen på mackor med mjukost så jag gick upp till köket för att bre mig några sådana. Tyvärr var dock mjukosten slut, så det fick bli några mackor med leverpastej istället. Och så här i efterhand kanske det var lika bra. För leverpastej är nog både godare och mindre onyttigt.
Och det är ju inte direkt som att man får cancer av det!

Jag skapade mig själv på FIFA12 och lade in mig som startande anfallare i mitt lag. Första matchen blev jag skadad. Fotledsbrott. Borta fyra månader. När jag sedan äntligen kom tillbaka återtog jag platsen i startelvan. Spelade tre matcher. Gjorde succé. Blev skadad igen.
Vad fan är det frågan om? Det är ju precis som på riktigt! Så fort jag blir kvitt en skada så drabbas jag av en ny. Nästan som om FIFA-skaparna visste vem jag är.


En annan noterbar sak från min FIFA-karriär är att min normalt sett blonda superstjärna Kara Kent helt plötsligt dök upp till en match med mörkbrunt hår! Spelaren hade alltså färgat håret. På FIFA! Hur sjukt är inte det? 
Två matcher senare var dock den blonda färgen tillbaka som om ingenting hade hänt.

I dag är det fredag den 13:e, och jag har redan planerat hur TV-kvällen ska se ut.

20.00 - 21.30: The Voice Sverige
Känns som en lagom familjeunderhållning och nu när det bara går en gång i veckan ser jag ingen anledning att inte följa det. Jag hejar, inte helt otippat, på Magnus Ugglas team och än så länge är Angelina min favorit där.

22.00 - 23.40: One Missed Call
En bra, modern amerikansk skräckfilm. Lite som en blandning mellan "Final Destination" och
"The Ring". Ett gäng studenter får ett missat samtal på sina mobiltelefoner och när de lyssnar på meddelandet hör de sina sista sekunder i livet. Strax därefter utspelar sig situationen de nyss hörde...

23.40 - 00.35: Fringe
Bästa science fiction-serien på TV! Har hittills blivit bättre och bättre för varje säsong. Säsong 4 hade premiär förra veckan och ikväll fortsätter spänningen. Peter Bishop har raderats ur tiden, men ännu finns spår av honom kvar.


Efter det fläskar jag på med några avsnitt av min nya maratonserie Vampire Diaries. Det är så kul när man hittar en ny, etablerad serie som har gått några år och som visar sig vara riktigt bra. Då finns det så mycket godis att ta igen! Ikväll tar jag säsong 1 i mål och om orken finns drar jag även igång säsong 2.


Bu på er!

Inför tentan sov jag 10 minuter. Den här gången tog jag ettan och lade den under nollan istället. 0 minuter sov jag. Jag vet inte vad som hände. Jag hann aldrig somna.
Men det var ganska lugnt. Jag var lite överdrivet grinig inledningsvis, men det gick över efter en tallrik youghurt (utan hela bitar).
Tentan då? Den gick åt skogen. Det som inte fick hända hände. Det kom en uppgift på teoridelen som jag absolut inte kunde. Den förstörde allting.
Men okej. Jag ska inte ropa hej då förrän bäcken är frusen. Det finns fortfarande en teoretisk chans. Jag befann mig i en liknande situation efter SannoII-tentan och där fick jag ju till slut E precis på poängen. Men har jag verkligen ett mirakel till i mig? Tveksamt.


Domen kommer nästa fredag. Veronica Maggio kommer vilken sekund som helst.
Hon är nästan här, sade hon.

Då var det dags igen. Ännu en tenta. Ännu en prövning. Ännu ett upplägg för misslyckande. Men det känns faktiskt helt okej. Det handlar egentligen bara om en enda sak på tentan: att inte bli nollad på någon uppgift på teoridelen. Det är däri faran ligger. Jag kan ingen uppgift så pass bra att det blir full poäng. Så jag måste få poäng på båda teoriuppgifterna. Det är inte alls säkert att jag får det. Jag har gått igenom gamla tentor, men bara fyra stycken. Så det är ganska troligt att det kommer minst en, för mig, helt ny sorts uppgift på tentan. Det kan bli jobbigt.
Men annars känns det bra. Problemdelen ska inte vara någon match. Jag behöver bara 10 av 30 poäng och det kan jag knappast missa. Så det känns ändå som att jag har oddsen på min sida. Eller vad sägs om följande skattningsskala?

A - 1 %
B - 4 %
C - 20 %
D - 25 %
E - 20 %
F - 30 %


Det är ju rena drömsiffrorna!


Efter tentan ska vi ha ett möte inför vårens kurser. Den här gången har Anders bytt ut "fika" mot "en kopp kaffe" i den officiella inbjudan.

Under tre av mina fyra första tentaskrivningar var jag förkyld. På samtliga av dessa tentor fick jag A. Det berodde ju så klart inte på förkylningarna utan på att kurserna var grundkurser i matematik och att de därmed var extra lätta.
Men poängen är att förkylningarna inte påverkade mig. Jag tappade inte fokus, kunde tänka klart och lyckades prestera på tentan. Samma sak när jag fick spontan hostsjuka under tentan i Sanno II, där jag imponerande nog (med Kennethmått mätt) gnetade till mig ett E.
Så att jag nu har ett moln av förkylning över mig gör mig inte ett dugg. Jag välkomnar faktiskt en förkylning. Jag har ingen anledning att vara frisk nu ändå. Jag är bara glad att jag klarade mig igenom hela julen.
Och en förkylning, vad är det förresten? En rinnande näsa och en liter slemsnor innanför kragen. Big deal. Det är bara att ta på sig en grön tröja så är det ingen som märker någonting.

Jag brottas lite med mig själv just nu skulle man kunna säga. Jag är trött men vet inte om det är värt att gå till sängs. För av någon anledning brukar jag bli pigg när jag lägger mig i sängen.
Chansen att somna är nog större om jag lägger mig i soffan eller rent av sitter kvar i min kontorsstol (som dock inte alls står i kontoret utan i mitt rum). Är inte det lite skumt?


: Jo-o-o-o.


Oh, great! Visste jag inte att den där lesbiska tjejen skulle lägga sig i?


Så jävla typiskt. Men jaja, whatever. God natt!

- Jag älskar dig, tamejfan!
- Vem? Mig eller min BH?
- Din BH.

Jag gick in i dörren med ögonbrynet först. Det är fortfarande intakt men det känns som att en bula modell större är på väg. Lite som morgondagen. Den är också på väg. Det påminner mig om en gåta som jag har kommit på:

Vad är det som aldrig har varit här men som aldrig är mer än en dag bort?


svar: Morgondagen.


Min morgondag ska spenderas i pluggandets tecken. Det kan nog behövas med tanke på betygstrenden.






Men man kanske inte ska stirra sig blind på bokstäver. För då kan man ju inte stirra mer...

Det är lite roligt när alla i huset har gått upp innan man själv har gått och lagt sig.
Nästan vackert på något sätt.

Nu: Vampire Diaries!

Jag kollade in vårens schema (fram till mars) och såg att jag har eftermiddagspass två gånger i veckan. Dessutom är onsdagsledigheten tillbaka! Helt perfekt! Nu kommer jag kunna hålla mig pigg under veckorna. Kanske orkar jag till och med plugga. Det är definitivt mitt primära mål. Om jag klarar av att plugga nu och blir godkänd på båda mina kurser - då blir det masterutbildning till hösten!

En sak som är lite tråkig med schemat är att eftermiddagspassen ligger tisdag och fredag, de dagar då övernattning i skolan saknar poäng eftersom jag är ledig efterföljande dag. För det blir ju lite svårt att motivera en övernattning när man börjar kvart över tolv dagen efter. Men ett par övernattningar måste det bli ändå! Och när jag sedan till senvåren ska skriva min kandidatuppsats så blir det desto fler. Jag har en liten plan om 60-timmarssejourer i skolan för att sedan kunna ta en fyradagarshelg. Det skulle vara något, va?

När allting ändå är pluggrelaterat kan jag meddela att jag nu har gått igenom alla de gamla tentor som jag ska gå igenom inför tentan på torsdag. Spontant är känslan att det återigen blir "på håret", men att det ändå finns en ganska god chans att marginalerna är med mig. Återigen.

David ringde sent i torsdags kväll och beklagade sig över att han inte hade Word på sin dator och att han därför skulle behöva använda min dator för ett skolprojekt. Så jag bröt mitt sömnschema för att kunna släppa in honom i huset på fredagen. Jag gick upp, fixade mig och öppnade dörren. Men ingen David. Inte på hela dagen! Så det hann ju bli väldigt kallt i huset.
Dessutom var jag, som ett resultat av detta debacle, trött under hela kvällsbion och fick kämpa för att hålla mig vaken till reprisen av Fringe, som även den sågs med trötta ögon. Tröttheten hängde sedan med till i dag, varför jag bara har hunnit med en halv tenta på hela dagen. Det innebär dels att DVD-stunden i kväll uteblir samt att morgondagens fritid går rakt i soptunnan till förmån för plugg.

Så hade det förstås blivit även om David dykt upp, men då hade det ändå funnits ett syfte med det hela. Nu blev det typ pulvergröt av alltihopa.

Jag spårvagn.

Rubrik: AIK:s Afrika-satsning lovordas av Juventus

(några rader ner)

"Men det är inte italienska storklubben Juventus utan svenska division 3-klubben Juventus IF från Västerås som det handlar om."

Sverige vann JVM! De van! (fast med två n) 
Som vanligt kryssade de mot Ryssland, men i förlängningen var de starkast. Precis som i gruppspelet. Och precis som i gruppspelet fick Patrik Nemeth assistpoäng på det avgörande målet. Att det sedan var en djurgårdare som faktiskt gjorde målet gör mig ingenting.
Mika Zibanejad har för övrigt spelat i både AIK och Hammarby tidigare. Precis som Elitseriens skytteligaledare Richard Gynge. Fast han har ju aldrig spelat i Djurgården i och för sig.

Näe.

Är det inte lite ologiskt att trettondagsafton är den 5 januari och trettondagen den 6 januari, när julafton är 24 december och juldagen är 25 december? 

Nej, men vad är det här nu då? Har jag smuts på tröjan?

VM-semifinal. Tredje perioden. Sverige jagar kvittering. Och TV3 dör! Det finns ju bara inte. 

Jag slår istället på Radiosporten och möts av Sveriges sämsta spotkommentatorer. Det blev liksom mål och man hade ingen aning om vilket lag som anföll. Men tydligen var det Sverige.

Halvvägs in i förlängningen kom TV-sändningen igång igen. Tack ock lov.


Lite mjukost på det?

Nyårsdagsdagen sovs som bekant bort. Nyårsdagskvällen spenderades hos Anders. Nyårsdagsnatten spenderades med en slätrakad hora på Östermalm.

Ja, ni läste rätt. Jag var hos Anders. Vi åt hemmagjord linssoppa och det var faktiskt inte alls särskilt tokigt. Det bästa var dock vitlöksbrödet. Jag övervägde seriöst att slicka upp de överblivna smulorna från bordet när ingen såg. Eller ja, övervägde och övervägde.
Jag slickade upp de överblivna smulorna från bordet när ingen såg.

Sedan spelade vi Trivial Pursuit. Det var roligt. Vi spelade i lag, två och två. Jag och Ida bildade laget "The Beauty and The Smart One". Men jag menar, jag bidrog ju också med några svar.
Faktum är att jag bidrog med så pass mycket att vi slutligen vann hela partiet.
Vi. The underdogs. Vi vann. I Trivial Pursuit. Det var jätteroligt.

Sedan lekte vi en lek med en tändsticksask. Det var inte lika roligt.

"Som man inleder året, så kommer året att bli." Var det inte så?
Själv inledde jag året stinkande och smått skäggig. Känns bra!

Nytt år. Nya tider. Nya vanor. Ny blogg?
Nejdå, samma blogg, men jag funderar på att göra några förändringar.

Vissa traditioner kan jag dock inte förmå mig att frångå...


Sveriges JVM-lag inledde året på ett utomordentligt sätt. Vände 0-3 mot regerande världsmästarna Ryssland och vann med 4-3 i sudden. Vilken enormt härlig match!
Och AIKarna i laget spelar på toppen av sina förmågor. Patrik Nemeth styr och ställer i defensiven och Joakim Nordström har gjort mål i varje match! Mot Ryssland var det till och med Joakim Nordström som avgjorde tillställningen, assisterad av - Nemeth.


I detta smått hafsiga inlägg kan jag också konstatera att jag har vänt på dygnet helt (vaknade för en halvtimme sedan) och att jag höll mitt nyårslöfte från förra året, att inte dö.
Det här året känner jag mig dock smått självmordsbenägen och lovar istället att inte äta glass tre dagar i rad.


Ha det bra!