kennethharblogg

I morgon börjar skolan igen. Jullovet är officiellt över. Nu kommer bussen och hämtar upp mig. Nästa hållplats: Ångeststigen.
Det är lite lustigt det där. Strax innan jul kände jag att jag hittade tillbaka till plugglädjen och ville inte ens ta jullov. Ville bara fortsätta. Nu, efter tre veckors ledighet, vill jag inte tillbaka. Den där känslan av att plugg är roligt försvann någonstans mitt i julstöket, och nu är allt jag ser framför mig sömnfria nätter, överfulla tåg och helt obegriplig kurslitteratur. Och till råga på allt riskerar jag att få min första omtenta.
Men allt är inte skit som luktar. Jag är medveten om att det finns någon slags tunnel som faktiskt har ljus. Jag har varit där förut och förhoppningsvis hittar jag tillbaka ganska snabbt.
Så "Analys av kategoridata" och "Statistisk inferensteori"... Bring it!


Jag känner att jag måste prata ut lite om det här med den cancerframkallande leverpastejen också. Spontant kan jag känna att det suger lite. Jag äter typ två paket i veckan. Minst. Ibland blir det till och med ett paket om dagen. Leverpastej är lite för mig som nikotin är för Sandy Milk. Jag kan inte leva utan det! Eller jo, okej, det kan jag. Jag är faktiskt ganska bra på självbehärskning. Men jag vill inte leva utan det. Det är så gott. Mackor med leverpastej är bland det godaste jag vet. Sitter faktiskt och smaskar på en just nu. Och med tanke på hur många olika cancersorter det finns och hur många saker som orsakar cancer, så känns cancer nästan som en oundviklighet. Är det då verkligen värt att avstå från en av livets absoluta ljuspunkter? Nej, det tycker jag inte.
Det kanske till och med kan vara värt att börja röka...