kennethharblogg

Kaviar!



Fan.

Träffade Anna på pendeltåget imorse och hon lurade med mig på en lång ökenvandring.
Eller ökenvandring och ökenvandring... det var snarare det motsatta. Polarvandring.
Bitande kyla och snö i var sko. Och sen dess kan jag inte röra min högra hand.
(Som flickan sade...)


När jag fyllde år för en dryg månad sedan fick jag en liten blomma i present. Det var ju trevligt. Men en grej som man lätt glömmer bort är att blommor behöver vatten för att överleva.
Jag kan väl kanske av misstag ha råkat glömma bort detta faktum vid några tillfällen.
Och nu ser den ut så här:





Att den sedan har sett ut så sedan dag tre är irrelevant i sammanhanget.

Jag köpte en macka i fredags som jag aldrig åt. Tänkte äta den idag istället.
Men osten var hård, gurkan var mjuk, skinkan var härsken. Och i övrigt luktade den inte särskilt gott.
Så jag gav den till David.

Nu är David magsjuk.


Själv är jag märkligt nog fortfarande frisk. Min elvaveckorscykel är bruten. Hoppas att jag blir lite förkyld snart. Man vill ju inte vara frisk hela vintern.
Trött är jag däremot. Väldigt trött. Så trött att jag sov förbi stora delar av El Clásico.
Blev det 0-0 eller? 


Imorgon ska vi bli klara med sista laborationen i datalogi. Sen ska vi festa! Eller vänta, vi har ju tenta nästa vecka... Efter tentan ska vi festa! Fast då vill man ju i och för sig gärna satsa på Numeriska Metoder så att man blir klar med de laborationerna... och sen är det ju jul...
sen har vi en ny tenta direkt därefter... och i slutet av januari är man kanske inte så jättefestsugen... men vi säger så här... nästa sommar... då ska vi festa... en helkväll på stan... ända tills barerna stänger klockan tre på natten... fast då måste man ju ta nattbussen hem... det kanske blir lite jobbigt... hmm... jag tänker så här istället... hemmakväll med en romantisk komedi och lite chips... det blir bra!
Måste bara hitta någon som kan ta med sig lite chips...


Nu är det läggdags. Behöver vila upp mig inför morgondagen. Dröm sött!


PS. Okej, David kanske inte är magsjuk. Men han skulle mycket väl kunna vara det. För han såg inte så kry ut framåt slutet. Jag tror nog att han spydde lite grann.
Jag menar, han försvann ju in på toaletten med en Elloskatalog i handen och kom inte ut på över en halvtimme. Så vad kan det annars ha varit?

"Är i enköping, vet ej när jag e där men kommer såfort jag kan!"


Men vi ska ju labba...

Fösta advent
Detta har hänt
Ljus har jag tänt
Det brann tills det slocknade

Jag var verkligen förväntansfull inför de hemliga gästerna som skulle komma på middag.
Höll tummarna hårt och satte förhoppningarna skyhögt.
Men det var inga skådespelare från Smallville som kom, utan min systers kompis och hennes föräldrar.
Brunetter hela bunten :(


På tal om brunetter finns det en hel del sådana i Paradise Hotel. Jag såg nyligen repriserna av veckans avsnitt och insåg att jag inte har kollat på ett tag.
Där fanns Heidi, Damir, Rimon, Aija och ytterligare några andra som jag inte kände igen.
Jag tycker att det är lite tråkigt när alla ursprungliga deltagare får åka hem på löpande "band".
Men Lin är kvar! Hon är min favorit. Hon har jobbat i motvind ända sedan första veckan och har trots det lyckats hålla sig kvar. Det är starkt.


Och på tal om starka grejer (ja, vi gör en så'n idag) så åt jag nästan en jalapeño häromdagen. Nästan?, frågar ni. Ja, alltså, jag såg en jalapeño, funderade på hur det skulle vara om jag åt den, och bestämde mig sedan för att inte göra sak av min fundering.






I övrigt växer håret på fel ställen....

Vi ska tydligen få några hemliga gäster imorgon. Tanken har slagit mig ett antal gånger att det kan vara Kristin Kreuk och Laura Vandervoort från Smallville.

Det är inte jättetroligt, det är det inte. Men det finns en liten chans.

--------------------

Minnah vidare i Idol! Därmed bröts förbannelsen.

--------------------

Under dagens laborationstillfälle satt jag framåt slutet bredvid två killar som ur väskan plockade fram både det ena och det andra i matväg. Pastasallad, äpple, clementiner, ägg...

Seriöst... vem fan äter ägg i en datorsal?

Pluggmässigt inte den bästa dagen borta på Albanova. Pluggmässigt inte den bästa dagen här på KTH. Jag och Davomundo drog oss hit för att påbörja laboration 10.
Efter ett par timmars slit var läget tungt. Jag började känna att det inte kunde bli värre.
Då kom Sandra...

Men efter att hon och Davo lämnade byggnaden började fingrarna glöda (metaforiskt talat förstås, även om de blev lite röda av varmluften från elementet).

Kyckling funkade inte. Energidryck funkade inte. Pep talk från David funkade inte.
Men lite lugn och ro gjorde susen!

Så även om jag inte ens kommit halvvägs och har spaltmeter av kod kvar att skriva, så tror jag faktiskt att det kan gå vägen till slut.
Så där! Där har vi hoppfullheten jag nämnde igår.


Och här har vi giraffen jag nämnde i söndags:

Igår var man 20. Imorgon är man också 20. Om ett år kommer man vara 21. Och så vidare. Vad är poängen? Vissa söker svaret. Jag söker frågan.
Tiden passerar.

Klockan tickar på. Jorden snurrar. Hjärtat slår på repeat i sin färd mot slutet.
Förmultningen. Döden.
Människor runt omkring. Miljontals liv som inte rör dig. Fyllda av lycka, sorg, bedrövelse.
Vecka ut och vecka in.
Nya tider. Nya förutsättningar. Nya människor. Samma liv.
En menlös attiralj i ett oändligt universum.
Temporära kontakter. Tillfälliga möten. Flyktiga konversationer.
Tiden passerar.

Var sekund föds ett liv. Var sekund tar ett slut. För var dag blir du äldre. Och snart är du där.
Kanske bryr du dig inte. Kanske gråter du blod.
Kanske ångrar du mycket. Kanske ingenting alls.
Du minns ditt liv som en enda lång resa. En resa utan mål. En resa som lett dig dit du är.
Till din dödsbädd.
Och när klockan sen ringer så reser du dig. Tar steget ut i dimman. Och försvinner för alltid.



Imorgon:  Hoppfullhet!

Alltså... om man är väldigt fet... och har världens största ryggsäck på ryggen... och har ytterligare en väska utanpå den...

Då kan det ju vara en fördel att inte vänta till precis sista sekunden innan man går av tåget.

Detta hade inte riktigt fettot på tunnelbanan förstått, och fastnade därför i dörren när dörrarna stängdes efter stoppet vid Östermalmstorg.

Det krävdes tre man för att hjälpa honom. Två för att dra upp dörrarna och en för att putta ut ryggsäcken genom glipan som uppkom. Jag agerade puttare.
(Vad annars liksom?    <blink blink> )

Att blogga från skolan var lite spännande de första gångerna. Småbusigt och adrenalinstint.
Men nuförtiden känns det ganska meningslöst.

Lite som det här inlägget.

... så glömde jag säga att jag älskar varje minut!


Feltajmade som vanligt pendeltåget å det grövsta och bestämde mig för att köpa en hamburgare. Hade länge varit sugen på att testa Burger Kings texmexbaserade burgare med tacochips.

"Hej! Vad kostar en Whopper Piñata, bara hamburgaren?"
"55 kronor."
"Nej, alltså, ingen meny. Bara själva hamburgaren."
"55 kronor."
"55 kronor för en hamburgare?"
"Ja."
"Aha... eh... jag tar en vatten!"



Tacka vet jag McDonalds! Där kan man alltid få två delikata cheeseburgare för en tjugolapp.
Och jag har till och med lärt mig att gilla saltgurkan!

Sitter i skolan.

Dricker min juice.

Det var en gång en giraff. Att hans hals var lång var föga förvånande.
Mer överraskande var att han inte hade någonstans att bo. Det hade han inte.
Förmodligen hade han blivit utkickad från sitt zoo för att han gjort en noshörningshona gravid och samtidigt givit denna aids.
Hur som helst skaffade han sig ett hus gjort av gummi.
Men gummi är sällan kul i längden. Så det var ett jävla nerköp.

Efter avklarad skoldag i fredags följde jag med David till Fryshuset för en danslektion.
Men det var inte så mycket dans, det var mer "Håll händerna uppe i luften i femton minuter!".

Sen fick jag oturligt nog två "paper cuts" när jag tog upp mitt anteckningsblock ur väskan.
Och för att strö ytterligare salt i såren köpte jag popcorn på bion...

Ja, jag var på bio. Såg den nya Harry Potter-filmen med en massa Harry Potter-nördar i publiken. Det visade sig att David var en av dem, och efter filmen skickade han trollformler via sms halva natten.

Men han är inte den enda. Hela världen verkar ha drabbats av Harry Potter-feber.
Harry hit och Voldemort dit och jag ba: "Ni vet väl att Smallville har fått en ny säsong?"

Sen blev det nattbussen hem. Satt bredvid en tjej som hade varit och sett Harry Potter. Hela vägen hem pratade hon med sin kompis om vad hon tyckte om Harry Potter. Jag lyssnade inte så noga, men nyckelorden tycktes vara "Harry" respektive "Potter".
Själv var jag upptagen med att slå rekord i hur många gånger man kan somna mellan Hälsovägen och Flaggplan. Jag tror att jag fick det till tolv, men jag var rätt så trött så den där sista gången kan ha varit en dröm.

Sedan pulserade jag hem genom snön, och promenaden fortsatte på samma tema. Jag hittade en övergiven tidning med en artikelbild från nya Harry Potter-filmen.
Ironiskt nog föreställande Ron Weasley.
Sedan avslutades vandringen med att jag råkade riva mig i pannan, vilket i och för sig inte direkt har någonting med Harry Potter att göra, men jag tänkte... ärr... pannan... jag rev mig i pannan... ah, ni fattar.

Så...  vad tyckte jag om filmen, då?


Den var väl okej.

Jag ber om ursäkt för att ni inte har kunnat läsa någonting nytt här de senaste två dagarna, men det var faktiskt inte bara mitt fel.

Bloggen kan få lite fnatt då och då. Ibland tar det tre timmar innan inläggen publiceras, ibland publiceras de på fel ställe och ibland publiceras de inte alls.
Nu var det ju i och för sig inte det som var problemet. Jag har helt enkelt inte skrivit.

Och det var inte bara mitt fel. Men mestadels.

Helgen har varit händelserik med bio, dans, promenad, PES-kväll, skoköp, ishockey (AIK slog Skellefteå med 4-2 och intar nu åtminstone tillfälligt fjärdeplatsen i tabellen!), mer dans och alldeles för lite sömn däremellan.

Så nu vet jag hur alla ni som har ett liv känner er...

Jag tror inte att "själen" existerar.

Av uppenbara men beklagliga skäl somnade jag tidigt igår och hann inte med något inlägg. Men idag är jag piggare. Så jag tänkte skriva om AIK!
Kanske om lite annat också, men vi börjar med "Gnaget".

Smått bortskämd efter sex raka segrar (!) blev jag idag lite överdrivet besviken efter endast en pinne borta mot Modo. Och bara femma i Elitserien...
I september hade jag varit glad för ett glas saft!

Fick en faktura från tandläkaren idag. Jag ska tydligen betala 370 kronor för "sjukdomsbehandlande åtgärder av parodontal sjukdom eller periimplantit".
Men jag har ju redan betalat!

Slutligen tänkte jag ta upp ett problem som kan tyckas värdsligt och som också är det:

När man möter en bil som har helljusen på blir man oftast bländad, vilket gör att man inte kan se in i bilen. Vad ska man göra då? Tänk om det är någon man känner. Risken är ju ändå ganska stor om det sker i närområdet. Ska man vara allmänt trevlig och vifta på händerna per automatik? (Det kan ju te sig så jobbigt att man ogillar personen i bilen) Eller ska man titta ner i marken och klassas som disträ?
För att titta upp och inte se något är verkligen ingen höjdare. Då riskerar man ju verkligen att vara ohyfsad om personen i bilen vinkelivinkar och man själv bara går förbi.
Idag när det hände så kände jag igen bilens registreringsnummer (från mina basketsejourer i somras) och kunde därför gissa mig till vem som satt i förarsätet.

Men just då så såg jag en krona på marken så då sket sig alltsammans ändå...

Jag och Davomundo hade den perfekta planen. Plugga inpå småtimmarna. Sova i soffan i korridoren. Slippa trafiken på morgonen.
Ett litet problem bara...

Klockan tio över tre blev vi väckta av en vakt med hund.
"Tjena killar! Ni vet väl att man inte får sova här?"
"Nää..."
"Det är förbjudet nämligen."
"Aha? Men man får sitta här och plugga hela natten?"
"Ah, det är okej."

Så nu sitter vi och pluggar.

Ja.

Jag och Davodinho sitter i skolan och programmerar.
Ja, ni läste rätt! Davodinho!
Laborationen som vi ägnat typ 1000 timmar åt går ut på att man ska översätta morsekod till vanlig text och vice versa. Programmet ska göra det alltså. Programmet man skriver.
Ni ser, redan här blev det alltför invecklat för mig!

Men AIK ser ut att krossa Södrtälje! Det värmer.

. . . .   .   . - - -   . -     . -   . .   - . -     . . - - .


Det där sista ska vara ett utropstecken men alla internetsidor verkar ha olika uppfattningar om den saken. Hehe. Saken...

Missade tunnelbanan med knappa minuten. Fick vänta nio minuter. Gick så snabbt jag kunde (kan ju inte springa) till pendeltåget. Missade det med fem sekunder. Fick vänta en kvart i kylan. Hamnade mitt bland tre hostande pensionärer som alla verkade ha drabbats av årets influensa (plus att jag inte klarade läxan men det var väl ingen högoddsare direkt).
Och då ser man en fläck på sin sko!

Allt lugnt med er, eller?

För att vara en skolsal en måndagkväll klockan nio så är det ovanligt mycket folk här.

Jag är här. En annan kille är här...

Det är typ värsta feststämningen!

Min pappa fick ett långenspel. Som han inte vann på.
Men jag kunde väl inte rå för att Chelsea förlorade med 3-0?
Hade det inte varit för den matchen hade jag också vunnit lite pengar. Drygt 2000 kronor.

Men det får bli nästa vecka istället.


En som faktiskt vann en hel del pengar (och ära och framgång och sån't där annat skit) är Robin Söderling. Han vann "BNP Paribas Masters" och är nu nummer fyra i världen.
Och så fick han motta den fulaste trofén någonsin. Stort grattis!

Det var verkligen inte meningen att pika er i mitt föregående inlägg, och jag hoppas att ni inte tolkade det så. Det är sannerligen inte min stil att kritisera mina läsare.
Sådant beteende är "beneath me" och jag skulle ALDRIG göra det här på bloggen.
Jag är tacksam för att ni bara är här. Ni behöver absolut inte kommentera det jag skriver.

Men så mycket verkar ni ha förstått...

Jag drömde att jag skrev ett bejublat inlägg här på bloggen.

Eller ja, bejublat och bejublat...  jag fick en kommentar.

Har du nånsin tittat ut genom ett flygplansfönster och tänkt att : "Bilarna ser ut precis som myror härifrån", för att sedan inse att planet fortfarande står kvar på marken och att du faktiskt tittar på myror, och då snabbt ändrat din åsikt och tänkt att: "Myrorna ser ut precis som bilar härifrån?"

                                                                                                                     - High Chaparall

På grund av det decimetertjocka istäcke som spridit sig över halva Tullinge fick jag bokstavligt talat glida ner till stationen.
När jag för en gångs skull tänkte göra Metros sudoku så var den färdiglöst.
Sedan satt jag kvar några timmar extra i skolan och gjorde en labb som jag redan hade gjort. Det låter lite knäppt, men det är faktiskt delvis helt sant.
Och så var det ju fyllot på tunnelbanan...

Dessutom hann jag hem till Minnah, som trots en halvdan insats gick vidare till nästa veckas deltävling. Och så blev det taco till middag. Och så spelade David sin första långenrad.
David ska vi inte prata om förresten.

Jag nu:





Jag för två år sedan:

Pappa sade specifikt igår kväll:

"Köp INGENTING till mig i Fars Dag-present."

Tror ni att det är en indikation på att han vill ha nå't?

Igår ringde det någon tjej från panel.se som sade att jag inte hade svarat på ett mejl som de hade skickat till mig för några månader sedan.

Nähäpp? Okej, whatever. Sen undrade hon om hon hade rätt mejladress. Och det hade hon.
Så nu fick jag ett nytt jävla mejl som jag förväntas svara på.

Men det jag undrar så här i efterhand är: Hur fick hon min mejladress och mitt telefonnummer?

Följande finns att läsa i mejlet:

"Tack för ditt intresse av att bli medlem i Norstat´s Internetpanel, www.panel.se.
/.../
Vi rekryterar de flesta av våra medlemmar via telefon. Med jämna mellanrum rekryterar vi också medlemmar via olika hemsidor (t.ex. Sponsorhuset) eller personliga intervjuer."

Jag är säker på att de inte har ringt mig, såvida jag inte svarade i sömnen och då gav ut min mejladress. Jag har definitivt inte varit på någon personlig intervju. Och vad det gäller Sponsorhusets hemsida känner jag mig rätt övertygad om att jag inte har registrerat mig där.
Eller ens över huvud taget besökt den.


Men hon får väl ringa igen om några månader...

Det här är vad som händer när jag varken får sova middag eller får den där dagen mitt i veckan där jag kan vila ut.

   Tisdag: Slocknade 22.30.
 Onsdag: Slocknade 21.05.
Torsdag: Slocknade 21.30.


Nu sitter jag här. Klockan är fem över fyra och jag har ingen aning om vad jag ska göra.
Ska jag sova? Äta frukost? Slå en gris?

Eller ska jag kanske bara blogga hela natten?

Jag gjorde mig i ordning som vanligt imorse. Tog det lugnt. Fick en stund över så jag bläddrade lite i tidningen. Pratade med min undulat. Var allmänt instabil.
Sen var det dags att gå. Jag hade som vanligt mina elva minuter på mig, vilket innebär att jag kan gå i hyfsat lugn takt, för att sedan gå igenom spärren samtidigt som tåget inkommer till perrongen. Noga uträknat.
Men idag hade jag glömt en liten minidetalj.
Marken var täckt med snö och slask hela vägen till stationen.
Och för att få fäste och inte halka kunde jag bara ta hälfften så långa kliv som jag brukar göra. Detta innebar ju i sin tur att stegfrekvensen var tvungen att bli dubbelt så hög.
Så jag fick mig ett litet träningspass där på morgonen. Vilket för övrigt faktiskt var ganska skönt, eftersom det inte tärde på knäna (åtminstone inte i den mån att det gjorde ont).
Jag har inte kunnat springa på några månader och lär inte heller kunna göra det under ett antal månader (kanske till och med år) framöver. Det här är nog det närmsta jag kan komma.

---

Köpte ett par vinterskor. De var tydligen fula. Så nu får jag gå i gympaskor resten av vintern.

---

En av redovisningshandledarna kan inte svenska. Och shit, vad stelt det blir när man på engelska ska förklara vad man har gjort!

"We did... eh... we checked if... eh... the felgräns... eh... fault limit... if... eh... if the fault limit was reached"

Vilket för övrigt inte alls är vad vi gjorde.

Det blev inget inlägg igår så jag kompenserar detta med två inlägg idag istället.
Varav ett är det här i och för sig så det kanske inte var alltför märkvärdigt.

Jag har inte skrivit nå'n dikt på ett tag
så jag tänkte att det kan jag göra idag
Tyvärr saknas kontenta
(på sån't får ni vänta!)
men läs nu den här med lätt obehag

Den är ganska så seg och betydelselös
och är knappast en grund till ett "Oj, vad jag rös!"
Den är tråkig och trist
kanske dör ni till sist
Ja, ni ser ju, den är ej porös

Den rimmar, jovars, men har ingen röd tråd
Hej fru Lingon, herr Mask och mitt källarförråd!
Säg mig hur står det till?
Jag gör typ som jag vill
ungefär som en vanlig pascalkod

Att jag skriver en hel dikt om ingenting alls
det beror blott på att det är tomt i min hals
Här finns inget att ge
Nej, jag saknar idé
inget skämt eller spår av nå'n vals

Säkert ångrar ni nu att ni läser det här
Kanske sitter ni hemma och skriker och svär?
Då kan ni andas ut
om en rad är det slut
Inget mer utav denna misär

Höstlovsvecka. För dem som har höstlov. Och snart är det jullov. För dem som har jullov.
Och sen är det sportlov. För dem som har... det.

Malmö FF vann SM-guld. Grattis! Åtvidaberg och BP åkte ut. Tråkigt.
Själv ser jag fram emot en riktigt spännande säsong 2LAX11. Då ska AIK upp i toppen igen. Anförda av Bang-bang-bangura, Fla-fla-flavio och varför inte Ja-ja-jagne?
Och kanske någon svensk spelare också. Skulle vara trevligt.

Minnah dominerar i Idol. Tredje raka fullträffen för henne. Kul. Kan hon göra en Agnes?
I övrigt får Jay väldig bra kritik hela tiden, men jag tycker att han är rätt överskattad faktiskt. Liksom alla övriga deltagare. Laila hävdar gång på gång att årets startfält är det bästa någonsin, men sanningen är att ingen av dem skulle tagit sig längre än topp 4 något annat år. Inte ens Minnah.

Paradise Hotel. För många nya deltagare som lyckas hålla sig kvar. Ingen kontinuitet.
Kul grej i torsdagens avsnitt dock: Alexandra visar upp en ful trasa, som jag aldrig skulle drömma om att ta på mig (inte ens om jag var tjej).
"Den här klänningen kostar mer än de flesta svenskars bilar."

Slutligen bevittnade jag nyss en makalös upphämtning av Filip och Fredrik i programmet "Vem kan slå Filip och Fredrik" (som fortfarande inte fått något frågetecken i programtiteln). 
21-0 till utmanarna blev 34-21 till Filip och Fredrik. Skönt. Jag hejar på dem nämligen.

Aktiv pluggtid den här veckan: 25 minuter

Vi är en del som har kommit fram till att ingen (om man avrundar nedåt) läser mina inlägg när jag skriver om AIK. Därför tänkte jag att eftersom jag nu nämner "Gnaget" redan i rubriken så kan jag riskfritt blotta mina djupaste hemligheter. Som att jag tänder på blixtlås och är rädd för mörkhåriga män.

AIK, AIK, AIK. Bara för att vara på den säkra sidan. Jag ser ner på italienare, jag pratar med mina gosedjur och går på toaletten med öppen dörr när ingen annan är hemma.

Jag hejar på mördaren i alla filmer, är rädd för småkryp och tror att Twitter är det samma som fågelkvitter.

Jag säger att Ross är min favorit i "Vänner", men egentligen är det Chandler.
Jag låtsas att jag ser pucken gå i mål när jag egentligen bara hör kommentatorn säga det.
Jag drömmer om en bättre miljö, men vägrar att skänka en krona till Greenpeace.

Jag har aldrig kysst en tjej, tycker religioner är meningslösa och är fortfarande inte säker på om RnB är en musikstil eller en rockgrupp.

Och så hatar jag citroner.

Sammantaget var det en rätt dålig hockeymatch och det faktum att Josh MacNevin blev skadad är riktigt trist. Mer glädjande är att AIK vann matchen med 4-1 och därmed befäster sin sjätteplats i tabellen.

Gårdagen var riktigt bra på många plan. AIK slog Djurgården. Jag hittade min penna.
Gårdagen var riktigt bra på de där två planen.
Idag var det inte så många plan som var bra. Om man bortser från Davodinhos pappersvariant så kan man räkna dem på en tom kulram.

Labben gick skit. Läxan gick inte alls. Och de ytterst få procent av självförtroende jag jobbat ihop de senaste veckorna gick all världens väg och kommer knappast tillbaka på ett tag.

Det här är minnet jag kommer bära med mig när jag tänker tillbaka på datalogikursen.

Vi bad om hjälp. Läraren gav oss hintar. Vi förstod inte lärarens hintar. Vi satt tysta.
Läraren stirrade på oss. Pekade på skärmen. Försökte krama ut svaren ur oss. Vi satt tysta.
Det var hemskt! Har aldrig varit med om något liknande.

Officiellt var det fredagseftermiddag, vi var trötta efter en lång vecka plus att den kvava luften gjorde oss sega i skallen. Men jag tror att alla vet sanningen.

Det är bara att inse. Det går liksom inte längre. Jag är inte skapt för att förstå saker.

Är hyfsad på att fånga bollar i munnen, men det är också det enda.

Det är väl ingen tvekan om vad jag kommer att skriva om idag?

AIK krossade Djurgården! Med 5-2! Igen! Och vilken match det var!

Djurgården började bäst och känslan var att det skulle bli tufft. Men AIK spelade enkelt, rakt och disciplinerat, och i kvällens enda PowerPlay kämpade Oscar Ahlström in 1-0. Ahlströmskedjan är nog faktiskt vår bästa kedja, även om förstafemman - med Johan Andersson i spetsen - också är rätt vass.

Andra perioden blev riktigt svängig och bjöd på fyra mål innan den bröts efter 16.25. Trasig is. Sedan kom den. Händelsen som avgjorde hela matchen. Det är typ två sekunder kvar av perioden. Mark Owuya (Djurgårdens målvakt) går ut för att möta en puck som skulle bli omåkt av en snigel. Han kan blockera pucken. Han kan slå iväg den. Han väljer att... ställa sig och titta på den. Daniel Bång rundar honom och slår in pucken i öppen kasse med bara hundradelar kvar att spela. 4-2. Game over.

Sista perioden spelades bara av. AIK gjorde 5-2 och Djurgårdsbåset slog sönder plexiglaset.
Och i och med detta gick AIK förbi Djurgården i tabellen. Parkerar nu på en sjätteplats.
Och alla lag har spelat.

Mark Owuya. Thomas Greiss. Och så har vi ju Timrås målvakt. Dessa tre kämpar om titeln "sämst i år". På tal om Timrå så har de nu fem raka hemmaförluster.
På lördag möter de AIK. På hemmaplan :)


Överlag gick kvällens övriga resultat emot AIK. Men det känns som att man kan ta det.
För AIK är bäst i stan. Och inte bara ikväll. Kolla i tabellen.
De kommer vara det imorgon också.

Det visade sig att jag hade glömt mitt pennfodral i skolan. Men ingen hade tagit det! Verkligen schysst! Så nu kan jag återigen njuta av min älsklingspenna som jag använt nästan varje skoldag de senaste fem åren. Härligt. Det kanske finns en gud ändå.

Nä, skojar bara. Det är klart det inte finns.


Nu är det derbydags!

Hjärtat säger AIK. Hjärnan säger AIK. Och paddan här bredvid mig säger att han tror på kryss.

Krossa Djurgår'n!!!

Mitt pennskrin är borta. Eller pennfodral kanske jag borde kalla det. Jag hade det i skolan i måndags, men hade det inte när jag kom hem från skolan. Så de tre möjligheterna är:

1) Jag tappade det på vägen från skolan, varpå någon har hittat det och tagit det.
2) Jag glömde det i skolan, varpå någon har hittat det och tagit det.
3) Inga premisser. Någon har hittat det och tagit det.

Jag håller tummarna...

Köpte en macka. Halvsov på föreläsningen. Bet en katt.

En typisk tisdag.

... och fortfarande ingenting vettigt. Men vad gör väl det?

När jag nu ändå skriver ytterligare ett inlägg om absolut ingenting så kan jag väl lika gärna ta upp ämnet hålrum. De är stora rum av tomhet. Och de finns lite överallt. Så hål i er!


Ja, har jag inte sagt det? Jag riktar mig till dagisbarn den här veckan.

AIK krossade Frölunda med 5-2! Det var tredje segern på fem dagar! Och i nuläget ligger de faktiskt sjua i tabellen.
Alla andra lag spelar i kväll.

Men oavsett hur det går i de matcherna är AIK heta som smör. Kanske till och med hetast i hela Elitserien!

Och på torsdag är det derby...

Gick upp extra tidigt imorse. Läste om den sköna gårdagen i DN. Åt god frukost. Mjukost på mackan för en gångs skull. Klädde på mig (borstade av kläderna jag råkat somna i kvällen innan). Sköljde munnen och åkte till KTH med 45 minuter till godo.
Ungefär där började allting gå åt skogen. Till och med jag.
En viss person hade nämligen indikerat att det var jättelätt att hitta till Albanova. Jag nämner inga namn, men Emma, du vet vem du är.
Så jag började leta överallt. Gick i och för sig runt i cirklar, men cirklarna blev allt större.
Och till slut hamnade jag alltså i ett skogsparti där ingen skulle tro att någon kunde bo
(och där ingen heller bodde).
Jag frågade fyra olika personer, men ingen visste vägen. Jag såg ingen annan utväg än att ge upp. Så jag gav. Upp.
Men av en slump mötte jag Nicole, som nästan visste vägen. Och av en helt annan slump så åkte Davomundo (som tydligen också visste vägen) förbi oss i en buss. Och tolv minuter senare kunde jag mirakulöst sätta min fot i föreläsningssalen.

Jävligt försenad visserligen.