kennethharblogg

Igår var man 20. Imorgon är man också 20. Om ett år kommer man vara 21. Och så vidare. Vad är poängen? Vissa söker svaret. Jag söker frågan.
Tiden passerar.

Klockan tickar på. Jorden snurrar. Hjärtat slår på repeat i sin färd mot slutet.
Förmultningen. Döden.
Människor runt omkring. Miljontals liv som inte rör dig. Fyllda av lycka, sorg, bedrövelse.
Vecka ut och vecka in.
Nya tider. Nya förutsättningar. Nya människor. Samma liv.
En menlös attiralj i ett oändligt universum.
Temporära kontakter. Tillfälliga möten. Flyktiga konversationer.
Tiden passerar.

Var sekund föds ett liv. Var sekund tar ett slut. För var dag blir du äldre. Och snart är du där.
Kanske bryr du dig inte. Kanske gråter du blod.
Kanske ångrar du mycket. Kanske ingenting alls.
Du minns ditt liv som en enda lång resa. En resa utan mål. En resa som lett dig dit du är.
Till din dödsbädd.
Och när klockan sen ringer så reser du dig. Tar steget ut i dimman. Och försvinner för alltid.



Imorgon:  Hoppfullhet!