kennethharblogg

 

- Jag älskar dig, gumman!

- Jag älskar dig också, snuttis!

- Ska vi prutta på varandra?

 

 

Då har tiden kommit för att säga adjö. Efter drygt tre års bloggande ska jag göra ett sista stopp på denna underbara resa. Det känns både sorgligt och sentimentalt, men samtidigt känns det helt rätt. Den här bloggen har varit en stor del av mig. Den är en del av mitt arv. När jag dör kommer jag inte att lämna kvar särskilt mycket av värde. Ingen kommer att bry sig om att jag har levt. Annat än ett namn i en databas och en tillfällig gravsten så kommer jag att raderas ur tiden. Jag brukar ibland prata om att göra ett avtryck på Jorden och det här är mitt stora avtryck.

 

Än så länge åtminstone. Som jag nämnde så är jag med i en filminspelning. Dessutom har jag ett eget sketchprojekt som jag hoppas kunna färdigställa. Jag har också en förhoppning om att någon gång i framtiden spela in en egen skiva.

Men skulle jag dö nu så har jag i alla fall åstadkommit en sak här i livet och det känns bra.

 

Det här inlägget är bloggens 1359:e. Det känns helt sjukt att jag har skrivit så många inlägg. Jag har ju inte ens någonting att skriva om. Men då är det väl på tiden att jag avslöjar en liten hemlighet.

Det mesta av det jag skriver är inte sant. Hälften av det jag har skrivit om har aldrig ens inträffat.

 

Ja, det är en liten bomb jag släpper här, sista dagen och allt. Här trodde ni att jag var den mest pålitlige snubben i världen och så visar det sig att man kan lita lika lite på mig som man litar på en person som säger att "Se upp för dårarna" är den bästa film han sett.

Faktum är dock att jag myntade för det redan i allra första blogginlägget, så för er som var med då så borde det inte komma som en superchock.

 

I dag, 31 december 2012, ska jag uttalat publicera mitt sista blogginlägg någonsin. Men det kanske man inte heller kan lita på. Det här är slutet, men inte nödvändigtvis det slutliga slutet. Det är fullt möjligt att jag gör comeback någon gång i framtiden.

I dagsläget ser jag dock inget sådant i min kikare, så därför vill jag nu ta tillfället i akt att tacka alla mina läsare.

 

Tack för att ni har varit med på den här otroliga resan! De här tre åren har bjudit på mycket, men genom allt så har bloggen varit en stabil stöttepelare. Det glädjer mig något enormt att ni har uppskattat mina inlägg så pass mycket att ni faktiskt har kommit tillbaka för att läsa fler. Denna sista månad har jag haft minst 8 unika läsare varje dag, vilket är det bästa resultatet för någon månad här på bloggen.

Jag har aldrig ångrat mitt beslut att börja blogga. Det har varit en fantastisk upplevelse och vart livet än tar mig framöver så kommer jag alltid att bära med mig de kanske tre bästa åren i mitt liv. Åren med kennethharblogg.

 

Nu är det dags att dra vidare mot nya skeden i livet och jag önskar er lycka till med vad ni än företar er! Lev väl allesammans!

 

 

Med de varmaste av hälsningar,

 

Kenneth

 

 

Det är klart att jag måste ha ett sådant här inlägg på bloggen.

 

Nu är klockan 12.34.56.

 

Coolt.

 

 

- Hur många poäng får hon då?

- Två.

- Två?!

- Ja, hon hade två ben.

- Två ben? Men du skulle ju poängsätta hennes utseende!

- Jaha, jag räknade hennes ben.

 

 

Kär - Kuvert

 

Klocka - Skrocka

 

Fyr  - Obskyr

 

Livet är najs - Min trosa är full utav bajs

 

Och så vidare...

 

 

 

 

 

 

Ovanstående är ett utdrag från en låt jag skrev i fyran. Låten hette "Jag är gay".

 

 

- Pappa, vad blir 15+12?

- 26.

 

 

Snoret fastnar däri.

 

 

Julhelgen är över. Trist. Men å andra sidan har jag gjort ungefär samma saker som jag gör en vanlig helg, så det känns faktiskt inte så jobbigt. En sak som däremot känns jobbigt är att tentorna kommer allt närmre. Som jag skrev för en dryg vecka sedan planerade jag att göra 70 övningstentor under jullovet. Hittills har jag gjort tre. Och med "gjort" så menar jag "bläddrat genom facit".

Jag håller med andra ord inte riktigt planerat tempo. Planerna om bra betyg har jag övergivit helt. Mitt nya mål är att få max en omtenta. Prognos på den fronten: går mot ett misslyckande.

 

 

Mittemellan colaslurkarna så var det i afton en mamma som hänvisade till sin son som "Floppen". Man får ju hoppas, för hans skull, att det inte var hans riktiga namn. Eller så kan man hoppas att han blir känd. För om man är känd så är det helt plötsligt coolt med ett namn som sticker ut. Det är därför jag har ansökt om "Turd Town" som mellannamn.

Bredvid Floppen satt en tjej med massor av tatueringar och en näsring lika stor en tennisboll, och bredvid henne satt en annan tjej. Tänk vad mycket konstigt som kan hända en afton på McDonald's.

Ja, jag var på McDonald's. Ja, jag är fet.

 

 

Nyårsfirandet är ju alltid ett bekymmer, men i år har jag den perfekta planen. Jag ska spendera hela nyårsafton i en nagelstudio. Nice, va? Jag tänker mig att det är lite som att gå på en Justin Bieber-konsert. Heta pubertetstjejer everywhere o'clock!

 

 

AIK hemmabesegrade Timrå med 1-0, vilket var riktigt skönt. Spelet var bedrövligt. Timrå spelade ut AIK stora delar av matchen. I andra perioden kom AIK knappt ur egen zon och i tredje perioden sköt de blott ett skott på mål. Spelar AIK så här resten av säsongen så blir det knappast något slutspel till våren. Men tack vare segern i dag så ligger AIK nu sju poäng före Timrå och det kommer förmodligen räcka för att undvika Kvalserien.

Och därmed har jag skrivit mitt sista stycke om AIK här på bloggen.

 

 

 : Visk, visk, visk...

 : Va? Rubriken? Nej, den har ingenting med inlägget att göra.

 

 

När jag ändå bara skriver lite random grejer så kan vi passa på att reda ut en sak en gång för alla. Att Jorden är rund motsäger inte att Jorden är platt.

Nu är Jorden i och för sig inte platt. Den är sfärisk. Men jag tycker ändå att det var ett rimligt första antagande. Och det där med att skeppet försvinner i horisonten, det skulle väl kunna bero på att ögat inte ser hur långt som helst? Eller så kanske det är lite dimmigt där borta? Jag tycker faktiskt att de övergav den där platthetsteorin lite väl lättvindigt.

 

 

Dagens hiss: Känslan av oövervinnerlighet när man klarar alla sjuor i DN:s svåra sudoku.

Dagens diss: Känslan av grovt nederlag när man inte klarar någon mer siffra efter det.

 

 

Frukost: En banan.

 

Lunch: En banan.

 

Middag: Ban.

 

 

Vad händer i mitt liv just nu? För att svara på den frågan tänkte jag att jag skulle ha ett litet bildregn här på bloggen. Men sen kom jag på hur jobbigt det är att ladda upp bilder. Först ska man koppla in kameran. Sedan ska man hitta var bilderna ligger. Sedan ska man infoga bilderna. Sedan ska man ändra bildernas storlek. Det är typ en hel dags arbete. 

Så i stället för ett bildregn så kör vi en bild på regn.

 

 

 

 

 

PS. Nu syns det kanske inte så jättetydligt att det regnar, men om man kollar riktigt, riktigt noga så kan man ana en vattenpöl i gruset.

 

 

Hörru, tjockis! Vill du ha en pizza?

 

 

Jag köpte lite popcorn och dricka inför kvällens "Så mycket bättre"-special. Ställde ifrån mig det utanför affären för att knyta skon. Då såg jag helt plötsligt hur någon snodde min påse med fanta- och colaflaskor och sprang fort därifrån. Vilken idiot! Fan, vad lack jag blev!

Inte för att jag är någon notorisk läskdrickare eller så, men liksom... det var ju pant på dem...

 

 

Och så kom den till slut. Den sista veckan av kennethharblogg. En sista chans att göra ett avtryck här i världen. En sista möjlighet att sprida mina budskap. Ja, nu har jag ju verkligen chansen att organisera det här på bästa sätt. Sätta mig ner i lugn och ro, skriva några gyllene inlägg och ge den här bloggen ett värdigt avslut.

 

Men hur kul är det, egentligen? Känns det inte lite väl förutsägbart?

Jag kör på som en helt vanlig vecka i stället. Lite meningslöst trams. Inlägg utan tanke. Det är ju trots allt det som har varit symptomatiskt för kennethharblogg i drygt tre års tid.

 

 

Ja, då var det dags för min julklapp till er. Men det blir ingen dikt eller roligt filmklipp. Inte ens en kul anekdot. I stället tänkte jag avslöja en stor hemlis som jag har gått och burit på ett tag.

 

Jag ska vara med i en film. Japp. En riktig långfilm!

Ingen film som kommer gå på bio eller så. Och den lär inte visas i rikstäckande television. Men eventuellt kommer den visas i Falkbergsskolans aula, så det kommer nog bli rätt awesome.

Det handlar om en lokal filmproduktion. Filmen regisseras och produceras av min gamla musiklärare/mentor Michael Andersson, som också skriver manus. Filmen heter Senturium och inspelningarna började i somras. Jag är en av för närvarande sex skådespelare i filmen och hittills har vi filmat in drygt fem minuter. Jag antar att det mesta kommer att spelas in nästa sommar, men tanken är ändå att produktionen inte ska vara säsongsbunden och att några scener kommer spelas in nu i vinter.

Min skådespelarinsats är katastrofal (tänk Wallanderklass), men som tur är har min karaktär ganska mycket "icke-agerande" going on, så det är en bra bortförklaring.

Det är riktigt roligt att vara en del av det här projektet, men det bästa av allt är att jag nu har en anledning att inte klippa mig.

 

Mamma: Kenneth, du passar inte i långt hår. Du måste klippa kort!

Kenneth: Eh... ja... jag skulle gärna göra det, men... jag är med i en film... så att... det går inte... Vilken otur...

 

 

Jag kan tyvärr inte berätta vad filmen handlar om eller vilka andra som är med. Jag kan inte säga vilken genre det rör sig om och jag har inte en aning om när den har premiär. Dessutom kände hälften av mina läsare redan till det här, så det var väl kanske inte den bästa presenten i världshistorien.

 

 

Pirrig! Pirrig! Pirrig! Pirrig! Pirrig! Pirrig! Pirrig! Pirrig! Pirrig! Pirrig! Pirrig!

Kan inte somna. Är så nervös!

Julafton! Julafton! Julafton! Julafton! Julafton! Julafton! Julafton! Julafton!

 

Ooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooh!

 

 

Oj, där satte ni glöggen i halsen, va? Men det är inte sant. Ni kanske har läst någonting om det på twitter, men det är alltså bara falska rykten. Jag är inte gravid.

Däremot är jag ganska rund om magen. Det blir väldigt många fikapauser nu när det närmar sig jul. Pepparkakor, lussebullar, kanelbullar, chokladrutor. Inte bra. Jag känner att 15 minuter på träningscykeln inte riktigt räcker längre. Men, jaja, det är ju bara jul i några veckor till.

 

I kväll är det säsongsfinal av "Vem kan slå Filip och Fredrik(?)" och seger är nästan ett måste i kväll om de ska kunna gå rakryggade ur den här säsongen. Tre förluster hittills. Gemensamt för alla dessa förluster är att utmanarna har vunnit vid quizbordet. Det får ju inte hända. Så i kväll hoppas jag att de trycker dit Robin Paulsson och Per Lernström ordentligt!

 

Nu ska jag återgå till julstöket. I går var det storstädning som gällde och i dag står paketinslagning på agendan. Men jag märker nu när jag har lagt fram presenterna att det inte kommer gå åt så mycket omslagningspapper. Presenthögen är nämligen pinsamt liten i år. Man skulle nästan kunna säga att den är låg.

 

Min hög är så låg. Så låg är min hög. Min hög är så låg att den är låg när den ligger.

 

Ja, ni fattar.

 

 

Vi fick restkomplettera tredje fallstudien, men nu är vi godkända. Nu inväntas med spänning resultatet från fjärde fallstudien. Klarar vi den på första försöket så kommer jag få C i den här kursen. Eller F. Ska jag vara ärlig så lutar det väl mer åt F. Ska jag vara helt ärlig så lutar det åt 0 poäng på tentan. Jag är askass. Jag fullkomligt suger.

Inte för att nedvärdera mig själv eller så, men om man kan få minuspoäng så lär jag få det.

 

Alla får tillbaka tentan.

Emma: Jag fick 50 poäng.

Sandra: Jag fick 50 poäng.

Billy: Jag glömde avrunda svaret på fråga 5, så jag fick 49 poäng.

Kenneth: Jag fick minus 27.

 

 

Mmm. Livet är tufft.

 

 

21 oktober 2012. Dagen då Jorden predikterat ska gå under. Men ingen verkar bry sig. Vad är det här? Jag som hade hoppats på masshysteri, självmordsparader och bloggare som blottar sina innersta hemligheter. I stället händer ingenting. Ingen ens nämner det. Men det är väl kanske den logiska utvecklingen. Ju närmre man kommer det där datumet, desto mer inser folk att ingenting kommer att hända. Och självmorden uteblir.

 

Men en grej som faktiskt händer i dag är att man från och med nu inte får särskilja på könen när man prissätter en försäkring. Det innebär bland annat att unga kvinnor får betala mer för bilförsäkringen medan männen får lägre pension (alternativt högre pensionspremier).

Jag, som inte äger en bil, men som har potential att någon gång i livet bli pensionär, är alltså den stora förloraren i den här nya lagstiftningen. Så kanske är den 21 oktober 2012 början på min personliga undergång.