kennethharblogg

 

Han låg bakom AIK:s båda mål när de bortaslog Frölunda i tisdags. Han gjorde två mål själv och låg bakom ett tredje när AIK i dag slog Rögle med 4-3. Kristian Huselius har verkligen fått en kanonstart i AIK-tröjan och fortsätter det så här så lever faktiskt hoppet om slutspel.

Men blir det inte slutspel så lär AIK i alla fall lyckas undvika Kvalserien, vilket är väldigt skönt. Kvalserien kan nämligen bli ett riktigt "getingbo" den här säsongen.

 

En annan sak som är bra med att AIK vann är att jag får äta kvällsmackor. Christmas obesity - here I come!

 

 

Hon är ensam. Det är sent på kvällen. Det är mörkt. Hon är på väg hemåt när hon hör några fotsteg i bakgrunden. Ljudet blir högre och högre. Hon kollar bak lite försiktigt och ser en svartklädd filur närma sig henne. Hon ökar takten, men trots det blir ljudet högre. Snubben kommer närmre. Hon ökar takten ännu mer, men snubben är envis. Hon hör hans snabba steg och vet att han snart är i kapp henne. Paniken sprider sig genom hela kroppen. Hon vet inte vad hon ska ta sig till. Hon ser honom komma i ögonvrån och alla möjliga tankar far genom huvudet.

 

Men sedan bara glider snubben förbi. Ingenting mer med det. Och när hon ser honom på nära håll så inser hon att "Den där nooben hade jag ju kunnat slå ner hur lätt som helst".

 

 

Ja, som ni säkert har förstått så är det jag som är nooben. Jag vet inte vad det beror på, men jag har någon slags besatthet av att gå snabbt. Det spelar ingen roll hur mycket tid jag har. Jag vill alltid gå snabbt. Trots att det är vinter och lite småhalt på sina ställen så pinnar jag på så gott det går mest hela tiden. Och det händer faktiskt då och då att folk blir lite nervösa när jag speedar mig fram i en omotiverat hög hastighet.

 

Man kan ju tycka att jag borde sakta ner lite när jag ser att personen framför ökar farten. Och framför allt kan man ju tycka att jag inte själv då borde öka farten.

 

Men vad ska man säga? Det är så jag jobbar.

 

 

I dag har jag haft min sista föreläsning innan jul och nu kan jag äntligen koppla av och ta lite ledigt. Eller?

Nja, inte riktigt. Jag har nämligen två tentor schemalagda till efter jul, så jag måste plugga ganska mycket. Sammanlagt har jag planerat in 70 övningstentor under julhelgen. Och just det, vårterminen börjar den 3 januari.

 

Så det blir inte mycket till lov i år. Men jag tänkte börja plugga i tid i alla fall. Faktiskt redan nu.

 

 

Dagens hiss: Julkalendern. Jag är lika hypad som 1996!

 

Dagens diss: Folk som hänvisar till t.ex. 1000 kronor som "tusen anledningar att göra någonting".

 

 

Jag sitter här mitt i natten och känner hur det kurrar i magen. Men hur var det nu?

Egen avföring - okej eller inte?

 

 

Dagen inleddes i skolan. Sov på stol. Sedan var det dags för uppföljningsexperiment. Tog 10 minuter. Jag kom ihåg alla 36 fraser från förra veckan. Bra. Sedan åkte jag och Davomundo hem till mig och spelade FIFA. Dave har fått för sig att vi från och med nu ska föra statistik över inbördes möten, så jag ville väldigt gärna få en bra start. Och det gick helt okej. Första matchen var spelmässigt en av mina bästa någonsin mot David. Jag hade över 20 avslut och borde vunnit matchen klart. Ineffektiviteten var dock slående och matchen slutade till slut 2-2.

 

I och med att första matchen slutade oavgjort så ville jag väldigt gärna göra en bra andra match. Och det gick helt okej. Jag kom inte upp i första matchens standard, men effektiviteten var något bättre samtidigt som Davo prövade strategin att låta Luka Modrić ta avsluten. Efter en svettig avslutning vann jag matchen med 2-1 och blev därmed den förste av oss att bestiga FIFA-tronen.

 

Religioner är märkliga. Börjar man analysera dem så finns det ju uppenbara brister i nästan samtliga. Även djupt religiösa personer ser de här bristerna - så länge det inte handlar om deras egen religion.

"Hur kan muslimerna tro att Muhammed var en profet och att ängeln Gabriel läste upp koranen för honom när han satt på ett berg? Det är totalt orimligt! Det var ju förstås så att Gud besökte Moses via en brinnande buske efter att Moses hade vandrat i öknen i 40 år."

 

Ja, det är lite lustigt det där. Jag förstår att man har stolthet, men man måste ändå försöka vara lite objektiv ibland. Den kanske största nackdelen med religioner är att de i grunden baserar sig på saker som redan har hänt. Eller förlåt: "hänt". Det är tydligen väldigt viktigt att hedra en massa gamla profeter. Jo, men det måste man göra. De var ju guds sändebud. Det står så i den här boken som skrevs för några tusen år sedan.

Det är lite kul att allting, alla frälsare och så, kom för så länge sedan. Det kommer ingen nu för tiden. Annars borde det vara ganska lätt för Gud att skicka ner en till snubbe med överjordiska krafter. Bara "Kolla här, jag finns!" Men nej, vi måste lita på 2000 år gamla historier.

Den är bra. Vi kan inte ens vara säkra på att människan gick på månen för 40 år sedan, men att Jesus gick på vatten två millenium tidigare, det tvivlar vi inte en sekund på. Är det inte lite sjukt? Det är ingen som har tänkt tanken att de som skrev de här historierna kanske egentligen bara var sagoberättare?

 

Nej, det här med religioner är någonting jag aldrig riktigt kommer förstå mig på. Det känns som någonting som egentligen inte borde kunna få fäste hos en större befolkning. Ändå fortsätter generation efter generation i samma ingrodda spår.

 

Det skrivs mycket negativt om föräldrar som pushar sina barn för hårt, som tvingar dem att idrotta på elitnivå. Det skrivs aldrig något negativt om föräldrar som föder upp barnen in i en religion. "Du får inte äta det här eller det här. Och även om du är superduperhungrig så måste du vänta med att äta till i natt. Och så måste du be till Gud fem gånger om dagen!"  Jag kanske inte ska sträcka mig så långt som till barnmisshandel, men jag kan väl kasta in ordet maktmissbruk?

 

(Och by the way, det där med att man måste be fem gånger om dagen för att accepteras av Gud. Varför skulle man vilja hänge sig själv åt en gud som kräver att man ber till honom fem gånger om dagen? Det låter som en riktig jävla douchebag i mina öron. Om Gud är så god och förlåtande, då ska han väl acceptera människan som hon är, inte beroende på om hon ber eller inte. Enda anledningen till att be skulle då vara på grund av rädsla, och det rimmar inte särskilt väl med ordet trygghet.)

 

Jag förstår att föräldrarna har goda avsikter, att de säkert menar barnet väl. Men de är så blinda av sin egen religion att de inte förstår att deras agerande kan vara till mer skada än nytta. Att pracka på någon en religion är ett slag mot friheten och faktiskt någonting som kan hindra individens utveckling.

 

Jag tror att världen skulle må bättre om det inte fanns några religioner. På riktigt. Vi kan väl kalla det Kenneths reform? Att avskaffa rubbet! Inga dop, inga bordsböner, inga trista predikningar om någon som kallas Gud. Det vore rena drömvärlden! Typ som att man dött och kommit till himlen!

Eller ja, just det...

 

Men missförstå mig inte nu, bara för att jag är ateist. Det här har ingenting med tro att göra. Jag har absolut ingenting emot troendet i sig. Om någon tycker att det mest logiska här i världen är att det sitter en åttaarmad elefant på ett moln och sprider visdomspulver till folket nedanför så är väl det helt okej. Kör din grej, liksom! Men jag tycker att det ska vara varje individs val. Bara för att du tror en viss sak så behöver inte ditt barn göra det. Låt barnet tänka efter själv. Varför kan inte var och en i lugn och ro få filosofera över livets frågor och skapa sig en egen tro? Faktum är att med ett sådant system behövs inga religioner. Alla är fria och ingen diskrimineras på grund av sin tro.

 

Barn kommer fortfarande att inspireras av sina föräldrar, och kommer fortfarande vilja tycka likadant. Men det kommer en tid då de är stora nog att komma med egna funderingar, och då sitter de inte fast i någon "religiös kvicksand". De kan tro på vad de vill. De kan leva sitt liv hur de vill. De kan gifta sig med vem de vill. Och kanske viktigast av allt: De skonas från alla förpliktelser som inte har med tro att göra.

Det är väl framför allt därför jag motsätter mig religioner. En religion är så mycket mer än bara tron på en högre makt. Det är en livsstil. Och i många fall en ganska inskränkande sådan.

 

Alla människor har rätt till religionsfrihet.

Alla människor borde ha rätt till frihet från sin religion.

 

 

... cause even prison's got exercise hour!

 

 

 

Jobbigt läge. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vad ska jag kolla på i kväll egentligen? Jag har tre alternativ:

 

Programmet jag normalt sett kollar på på söndagkvällar. I kväll utmanas de av Dalibor Doder och Kim Andersson och det blir säkerligen en bra duell.

 

En svensk film där jag inte har någon direkt uppfattning om kvalitén, men där historien verkar spännande.

 

Toppmatch i franska ligan, där Zlatans lag kan återta serieledningen.

 

 

VKSFOF(?) kan ses på nätet i efterhand, men om jag ser det på TV så hinner jag ändå se andra halvlek av PSG - Lyon. Det hinner jag inte om jag väljer filmen. Å andra sidan kommer jag förmodligen aldrig se filmen om jag inte ser den nu. Hmm.

 

 

13.37 ett sådant här uppmärksammat klockslag. Ofta när någon kollar på klockan och ser att den är 13.37 så börjar personen le fånigt och fnissa för sig själv. Varför?

 

Jo, tydligen så vänder man upp-och-ner på talet och då står det typ "LEEt". Och då ska man först säga "L", som en individuell bokstav, och sedan resten av ordet som ett ord. På engelska. Då blir det "elit". Ponerat förstås att man ignorerar att ettan upp-och-ner-vänd inte blir ett t utan snarare ett versalt i eller ett gement l och att ordet då blir antingen "eliaj" eller "elil".

 

 

Jag vet inte om det bara är jag, men det känns ju knappast särskilt elitmässigt. Att det här inlägget däremot är det 1337:e inlägget på bloggen, ja... det är väl ganska "elit".

 

 

- Vad har du gjort i dag, Kenneth?

- Snö.

- Har du gjort snö?

- Nej, nu sade jag fel.

 

 

Min pappa skottade taket och jag körde bort all snö med skottkärra. Det visade sig att det fanns ganska mycket snö på taket så det blev många vändor med skottkärran. Vi höll väl på i åtminstone två timmar och det var ganska tungt fram mot slutet.

Bra, då kan jag äta kvällsmackor utan dåligt samvete.

 

"Så mycket bättre" är slut för den här säsongen. Faktiskt en ganska trevlig serie, även om majoriteten av tolkningarna inte levde upp till programmets titel. Förslag på deltagare till nästa säsong: Nanne Grönvall, Markoolio, Mojje och Amy Diamond. Och sedan några random dudes.

 

"Mysteriet på Greveholm - Grevens återkomst" lever upp till förväntningarna! Jag var först lite orolig över upplägget, men jag tycker minsann att de har gjort ett bra jobb. Framför allt när det handlar om att ta tillbaka karaktärer från första upplagan. Hittills har spökena, Lillan, Ivar, Leif och Glada Laxen gjort comeback. (Och så Greven och Sprak förstås!) Nu väntar jag bara på Melitta och sen ger jag den här julkalendern högsta betyg!

 

 

Jag tycker inte att "Hur många lejon får plats i en tom bur?" är någon bra gåta.

 

Åtminstone inte om svaret är ett.

 

 

Inget Luciafirande för mig i år, men tjejen på tåget verkade ta tillfället i akt. Hon fullkomligt vräkte i sig bakverk! På en sisådär 15-20 minuter grottade hon i sig kanelbulle, lussekatt, muffin, kringla (?) och chokladboll. Det kändes som en lite väl omotiverad kaloribomb.

 

Men efter det tog hon upp något som såg ut som en morotskaka, så det vägde ju upp lite i alla fall.

 

 

- Ser du tavlan där borta?

- Nej.

- Men den är ju där.

- Var?

- Där.

- Jaha, där.

- Ser du den nu?

- Ja, nu ser jag den.

 

 

 

 

 

 

Bästa säsongen någonsin eller hur var det?

 

 

 

Det är helt otroligt! Som jag har väntat och längtat efter den här stunden! Inget mer suckande. Ingen mer ångest. Nu kan jag äntligen stoltsera runt med ett körkort i plånboken!

 

 

Att det sedan handlar om min mammas utgångna körkort är mer av akademiskt intresse.

 

 

Ni vet ju att jag gillar att vara med i diverse olika experiment och att sälja mig själv för pengar. I dag var jag med i två olika experiment efter varandra. Även Davomundo var med. Det var jätteroligt. Första experimentet var ett minnesexperiment. Man skulle memorera 36 olika fraser, parallellt med att lösa enklare matematiska problem. Det ingick även en del där man skulle minnas bokstäver samt lösa mattetal om vartannat. Det kunde se ut ungefär så här:

 

Bokstaven J kommer upp på skärmen - försvinner

Räkna ut (7/7) - 1

Svaret är 6 - sant eller falskt?

Bokstaven H kommer upp på skärmen - försvinner

Räkna ut (3*2) - 3

Svaret är 3 - sant eller falskt?

Bokstaven L kommer upp på skärmen - försvinner

o.s.v.

 

Efteråt skulle man komma ihåg vilka bokstäver som visats - i rätt ordning. Det var ganska svårt. Ibland var det en bokstavsföljd på 7 bokstäver. Man var dessutom tvungen att vara väldigt snabb med mattetalen. Man fick bara någon sekund på sig att svara och efter ett antal omgångar flyter allting ihop framför ögonen. Trots det gick det väldigt bra. Jag missade bara ett mattetal (av cirka 100) och hade bara fel på två bokstavsföljder.

Dessutom mindes jag alla 36 fraser, och för en gångs skull tillhör jag nog toppskiktet av försökskaninerna.

 

 

Andra experimentet var ett "sno pengar av idioter"-spel. Det gick bra i två av tre omgångar, sämre i den tredje och slutresultatet blev 227 kronor (inklusive skatt). Ganska hyfsad utdelning för 25 minuters arbete.

(Ersättningen för första experimentet var två biobiljetter.)

 

 

Tänk er att vara experimentdeltagare på heltid. Det är nog mitt nya drömyrke. Blotta tanken att få göra mentala tester, tävla mot andra och utmana sig själv på en daglig basis gör mig extremt upprymd.

 

Men ja, att vara aktuarie är säkert också skitkul...

 

 

Jag hittade lite vitt fluffigt bröd i skafferiet...

 

 

 

Ända sedan jag var liten har jag alltid kallats Kenneth. Jag har aldrig haft något smeknamn. Jag har ett svagt minne av någon vid något tillfälle kallat mig Kennetha och sen så var det ju den där Kenneth/Kennerth-episoden i årskurs två, men i övrigt har jag aldrig haft något smeknamn. Förrän jag började på Stockholms Universitet.

Sedan dess bara haglar smeknamnen in. Kenta, Kentan, Kenemon, Kennie, Kenny, Kännäth, Kenthalicious, Ken The Sven, Keninho, Clark Kenneth, Kentsh...

Ja, det kommer nya mest hela tiden. Sen har jag ju även några andra smeknamn som inte är specifika just för mig. Enna, Poochie, Snubben, Lackarn...

 

Hälften av gångerna vet jag inte ens om det är mig de pratar med.

 

Men det är kul. Det är det faktiskt. Varje smeknamn ger upphov till en ny karaktär, så jag behöver typ aldrig vara mig själv. I dag var jag till exempel Keninho och i morgon ska jag prova på den helt nya karaktären Kenchisvensch.

 

 

Två elefanter gick på cirkus. Båda tyckte att det var en rolig tillställning och efteråt frågade de cirkusdirektören om de fick vara med i showen. Cirkusdirektören nekade vänligt och förklarade att de på grund av djurskyddslagen inte fick använda elefanter i showen. Då sade den ena elefanten: Men jag då?

 

 

Jag vet inte vad som har hänt, men jag har typ blivit jättenyttig helt plötsligt. Motionerar, äter massor av frukt och grönsaker. Jag kan inte ens komma ihåg när jag åt godis senast.

 

Jo, igår.

 

 

Frågorna var många. Svaren var få. Kenneth satt inlåst i den mörka källaren, utan tillgång till vare sig vatten eller bröd. Det hade hans fru sett till. Hans dotter satt i hörnet och grät. "Pappa, jag vill inte vara här längre!", hördes mellan tårarna. "Jag vet, gumman. Jag vet. Din mamma är från Mora."

     Melissa var hennes namn. Giftermålet hade kommit från ingenstans. Ett improviserat frieri en septemberafton när Melissa satt och gjorde nummer två. Bröllopet var storslaget. En vacker utomhusceremoni som bara delvis förstördes av regn. Innan året var slut hade de köpt en gemensam villa och strax därpå föddes deras dotter. Allt var frid och fröjd. Då kom Davomundo in i bilden. Det visade sig att han kände Melissa sedan tidigare. Och genom att dra i rätt trådar så lyckades han med sin superonda plan - att sakta men säkert vända henne emot Kenneth. Vilket leder oss till den mörka källaren.

     Hans hals var torr. Han funderade på att slicka i sig sin dotters tårar men beslöt sig för att låta bli. Han lade sig istället raklång på rygg och funderade på hur hans liv kunnat slås i spillror. Han som varit så lycklig! Allting började den där tisdagen för 10 år sedan. (Ja, just det, jag glömde säga det. Vi har hoppat fram tio år i tiden!) Kenneth letade efter sitt borttappade sudd men hittade istället en pärm med lösningar till alla datorlaborationer och tips inför alla tentor. Han lyckades därmed lura skolsystemet, gick ut med bra betyg, kammade hem stålarna på jobbet och vann Melissas hjärta. Hans mörka hemlis. Davomundo hade också en mörk hemlis: Han kände till Kenneths mörka hemlis. Det var nämligen han som hade tappat pärmen efter att först ha snott den från en tredje part. När Kenneth nu "stulit" hans framgångsrecept hade Davomundo bara ett alternativ för ögonen - hämnd! I flera år gick han och väntade på sin chans och när Kenneth träffade Melissa fick han äntligen chansen. Och han tog den.

     Kenneth hörde ett ljud i trappan. Det var Melissa. Han skyndade sig bort till dörren och gjorde sig beredd. Så fort hon öppnade dörren slog han ner henne med ett brännbollsträ. Ja, hon hade lämnat ett brännbollsträ i källaren, det var ju inte så smart. Men smarthet hade å andra sidan aldrig varit hennes signum. Kenneth tog sin dotter och sprang därifrån. Men än var inte äventyret över. Det fanns nämligen en till person som behövde besegras - Davomundo.

     Han bodde på berget. Han hade gjort det ett tag nu. Han gillade det hårda underlaget plus att det inte fanns någon hyra. Framför allt var det där med hyran viktigt för Davomundo. Han låg och sov när Kenneth kom. Dottern var avsläppt hos grannflickan. Det fanns ingen annan på berget. De var ensamma. Det var bara Kenneth och Davomundo. I en sista duell. Kenneth gick till attack, men Davomundo vaknade upp i sista sekund och lyckades parera. Davomundo körde några karatesparkar varav två stycken träffade Kenneth och en träffade honom själv. Det var en förvånansvärt jämn duell, men för varje slag eller spark förflyttade de sig lite längre ut, lite närmre bergets stup. Till slut var de framme vid kanten. De visste att nästa attack skulle bli avgörande. Kenneth försökte med en knock, men Davomundo duckade skickligt. Med Kenneth ur balans såg Davomundo sin möjlighet. En stenhård spark rakt i solar plexus och Kenneth föll bakåt, ner för berget. Men precis innan han gjorde det fick han tag i Davomundos skosnöre, och med tyngdkraftens hjälp lyckades han dra med sig Davomundo ner. De båda tidigare vännerna föll mot marken, men innan de hunnit ner möttes deras ögon. Alla minnen kom farandes. Om delade upplevelser, om gemenskap, om vänskap, om glädje. Och allt hat försvann. Deras sinnen gjorde en resa 10 år tillbaka i tiden, och på sätt och vis var det ganska poetiskt att de fick dela den sista stunden på detta sätt. En stor smäll hördes när de träffade marken. Häckande fåglar flög skrämt iväg och lämnade platsen tyst och öde. Kenneth och Davomundo låg livlösa på marken. Tio minuter passerade utan att någonting hände. Sedan öppnade en av dem ögonen...