kennethharblogg

 

Frågorna var många. Svaren var få. Kenneth satt inlåst i den mörka källaren, utan tillgång till vare sig vatten eller bröd. Det hade hans fru sett till. Hans dotter satt i hörnet och grät. "Pappa, jag vill inte vara här längre!", hördes mellan tårarna. "Jag vet, gumman. Jag vet. Din mamma är från Mora."

     Melissa var hennes namn. Giftermålet hade kommit från ingenstans. Ett improviserat frieri en septemberafton när Melissa satt och gjorde nummer två. Bröllopet var storslaget. En vacker utomhusceremoni som bara delvis förstördes av regn. Innan året var slut hade de köpt en gemensam villa och strax därpå föddes deras dotter. Allt var frid och fröjd. Då kom Davomundo in i bilden. Det visade sig att han kände Melissa sedan tidigare. Och genom att dra i rätt trådar så lyckades han med sin superonda plan - att sakta men säkert vända henne emot Kenneth. Vilket leder oss till den mörka källaren.

     Hans hals var torr. Han funderade på att slicka i sig sin dotters tårar men beslöt sig för att låta bli. Han lade sig istället raklång på rygg och funderade på hur hans liv kunnat slås i spillror. Han som varit så lycklig! Allting började den där tisdagen för 10 år sedan. (Ja, just det, jag glömde säga det. Vi har hoppat fram tio år i tiden!) Kenneth letade efter sitt borttappade sudd men hittade istället en pärm med lösningar till alla datorlaborationer och tips inför alla tentor. Han lyckades därmed lura skolsystemet, gick ut med bra betyg, kammade hem stålarna på jobbet och vann Melissas hjärta. Hans mörka hemlis. Davomundo hade också en mörk hemlis: Han kände till Kenneths mörka hemlis. Det var nämligen han som hade tappat pärmen efter att först ha snott den från en tredje part. När Kenneth nu "stulit" hans framgångsrecept hade Davomundo bara ett alternativ för ögonen - hämnd! I flera år gick han och väntade på sin chans och när Kenneth träffade Melissa fick han äntligen chansen. Och han tog den.

     Kenneth hörde ett ljud i trappan. Det var Melissa. Han skyndade sig bort till dörren och gjorde sig beredd. Så fort hon öppnade dörren slog han ner henne med ett brännbollsträ. Ja, hon hade lämnat ett brännbollsträ i källaren, det var ju inte så smart. Men smarthet hade å andra sidan aldrig varit hennes signum. Kenneth tog sin dotter och sprang därifrån. Men än var inte äventyret över. Det fanns nämligen en till person som behövde besegras - Davomundo.

     Han bodde på berget. Han hade gjort det ett tag nu. Han gillade det hårda underlaget plus att det inte fanns någon hyra. Framför allt var det där med hyran viktigt för Davomundo. Han låg och sov när Kenneth kom. Dottern var avsläppt hos grannflickan. Det fanns ingen annan på berget. De var ensamma. Det var bara Kenneth och Davomundo. I en sista duell. Kenneth gick till attack, men Davomundo vaknade upp i sista sekund och lyckades parera. Davomundo körde några karatesparkar varav två stycken träffade Kenneth och en träffade honom själv. Det var en förvånansvärt jämn duell, men för varje slag eller spark förflyttade de sig lite längre ut, lite närmre bergets stup. Till slut var de framme vid kanten. De visste att nästa attack skulle bli avgörande. Kenneth försökte med en knock, men Davomundo duckade skickligt. Med Kenneth ur balans såg Davomundo sin möjlighet. En stenhård spark rakt i solar plexus och Kenneth föll bakåt, ner för berget. Men precis innan han gjorde det fick han tag i Davomundos skosnöre, och med tyngdkraftens hjälp lyckades han dra med sig Davomundo ner. De båda tidigare vännerna föll mot marken, men innan de hunnit ner möttes deras ögon. Alla minnen kom farandes. Om delade upplevelser, om gemenskap, om vänskap, om glädje. Och allt hat försvann. Deras sinnen gjorde en resa 10 år tillbaka i tiden, och på sätt och vis var det ganska poetiskt att de fick dela den sista stunden på detta sätt. En stor smäll hördes när de träffade marken. Häckande fåglar flög skrämt iväg och lämnade platsen tyst och öde. Kenneth och Davomundo låg livlösa på marken. Tio minuter passerade utan att någonting hände. Sedan öppnade en av dem ögonen...