kennethharblogg

 

Hon är ensam. Det är sent på kvällen. Det är mörkt. Hon är på väg hemåt när hon hör några fotsteg i bakgrunden. Ljudet blir högre och högre. Hon kollar bak lite försiktigt och ser en svartklädd filur närma sig henne. Hon ökar takten, men trots det blir ljudet högre. Snubben kommer närmre. Hon ökar takten ännu mer, men snubben är envis. Hon hör hans snabba steg och vet att han snart är i kapp henne. Paniken sprider sig genom hela kroppen. Hon vet inte vad hon ska ta sig till. Hon ser honom komma i ögonvrån och alla möjliga tankar far genom huvudet.

 

Men sedan bara glider snubben förbi. Ingenting mer med det. Och när hon ser honom på nära håll så inser hon att "Den där nooben hade jag ju kunnat slå ner hur lätt som helst".

 

 

Ja, som ni säkert har förstått så är det jag som är nooben. Jag vet inte vad det beror på, men jag har någon slags besatthet av att gå snabbt. Det spelar ingen roll hur mycket tid jag har. Jag vill alltid gå snabbt. Trots att det är vinter och lite småhalt på sina ställen så pinnar jag på så gott det går mest hela tiden. Och det händer faktiskt då och då att folk blir lite nervösa när jag speedar mig fram i en omotiverat hög hastighet.

 

Man kan ju tycka att jag borde sakta ner lite när jag ser att personen framför ökar farten. Och framför allt kan man ju tycka att jag inte själv då borde öka farten.

 

Men vad ska man säga? Det är så jag jobbar.