kennethharblogg

Jag gjorde mig i ordning som vanligt imorse. Tog det lugnt. Fick en stund över så jag bläddrade lite i tidningen. Pratade med min undulat. Var allmänt instabil.
Sen var det dags att gå. Jag hade som vanligt mina elva minuter på mig, vilket innebär att jag kan gå i hyfsat lugn takt, för att sedan gå igenom spärren samtidigt som tåget inkommer till perrongen. Noga uträknat.
Men idag hade jag glömt en liten minidetalj.
Marken var täckt med snö och slask hela vägen till stationen.
Och för att få fäste och inte halka kunde jag bara ta hälfften så långa kliv som jag brukar göra. Detta innebar ju i sin tur att stegfrekvensen var tvungen att bli dubbelt så hög.
Så jag fick mig ett litet träningspass där på morgonen. Vilket för övrigt faktiskt var ganska skönt, eftersom det inte tärde på knäna (åtminstone inte i den mån att det gjorde ont).
Jag har inte kunnat springa på några månader och lär inte heller kunna göra det under ett antal månader (kanske till och med år) framöver. Det här är nog det närmsta jag kan komma.

---

Köpte ett par vinterskor. De var tydligen fula. Så nu får jag gå i gympaskor resten av vintern.

---

En av redovisningshandledarna kan inte svenska. Och shit, vad stelt det blir när man på engelska ska förklara vad man har gjort!

"We did... eh... we checked if... eh... the felgräns... eh... fault limit... if... eh... if the fault limit was reached"

Vilket för övrigt inte alls är vad vi gjorde.