kennethharblogg

Gick upp extra tidigt imorse. Läste om den sköna gårdagen i DN. Åt god frukost. Mjukost på mackan för en gångs skull. Klädde på mig (borstade av kläderna jag råkat somna i kvällen innan). Sköljde munnen och åkte till KTH med 45 minuter till godo.
Ungefär där började allting gå åt skogen. Till och med jag.
En viss person hade nämligen indikerat att det var jättelätt att hitta till Albanova. Jag nämner inga namn, men Emma, du vet vem du är.
Så jag började leta överallt. Gick i och för sig runt i cirklar, men cirklarna blev allt större.
Och till slut hamnade jag alltså i ett skogsparti där ingen skulle tro att någon kunde bo
(och där ingen heller bodde).
Jag frågade fyra olika personer, men ingen visste vägen. Jag såg ingen annan utväg än att ge upp. Så jag gav. Upp.
Men av en slump mötte jag Nicole, som nästan visste vägen. Och av en helt annan slump så åkte Davomundo (som tydligen också visste vägen) förbi oss i en buss. Och tolv minuter senare kunde jag mirakulöst sätta min fot i föreläsningssalen.

Jävligt försenad visserligen.