kennethharblogg

Gårdagen var riktigt bra på många plan. AIK slog Djurgården. Jag hittade min penna.
Gårdagen var riktigt bra på de där två planen.
Idag var det inte så många plan som var bra. Om man bortser från Davodinhos pappersvariant så kan man räkna dem på en tom kulram.

Labben gick skit. Läxan gick inte alls. Och de ytterst få procent av självförtroende jag jobbat ihop de senaste veckorna gick all världens väg och kommer knappast tillbaka på ett tag.

Det här är minnet jag kommer bära med mig när jag tänker tillbaka på datalogikursen.

Vi bad om hjälp. Läraren gav oss hintar. Vi förstod inte lärarens hintar. Vi satt tysta.
Läraren stirrade på oss. Pekade på skärmen. Försökte krama ut svaren ur oss. Vi satt tysta.
Det var hemskt! Har aldrig varit med om något liknande.

Officiellt var det fredagseftermiddag, vi var trötta efter en lång vecka plus att den kvava luften gjorde oss sega i skallen. Men jag tror att alla vet sanningen.

Det är bara att inse. Det går liksom inte längre. Jag är inte skapt för att förstå saker.

Är hyfsad på att fånga bollar i munnen, men det är också det enda.