Jag och min min
Jag vet inte hur jag har klarat mig igenom tre musikaler i högstadiet och fem år av sketcher här hemma. Jag har nämligen bara en skådespelarmin. Detta kom jag underfund med i dag när jag återigen axlade skådespelarrollen, helt oplanerat, vid Fridhemsplans galleria.
Rynkad panna, indragna kinder och uthängande tunga. Av någon anledning dyker den minen upp så fort jag har en replik. Lite ironiskt eftersom de flesta andra dyker ner. (What?)
I komiska kortfilmer så kan det kanske vara en fördel. Folk kan skratta åt den urusla skådespelarinsatsen även om manuset inte är i världsklass. Men i typ dramatiska långfilmer med begravningstal så skulle det inte passa in över huvud taget.
Kommentarer
Trackback
