Krypande kryp
När jag är ute och promenerar och ser något litet kryp på marken så brukar jag automatiskt ta ett steg åt sidan. En godhjärtad djurvän, tänker kanske ni. Men nej, jag är rädd för att bli attackerad. Det spelar ingen roll hur litet krypet är. Jag blir rädd ändå. Det behöver inte ens vara ett kryp. Det kan vara typ en liten lövbit som blåser runt lite lätt i vinden. Rädd som fan!
Det är lite lustigt det där. Jag har en sköldpadda hemma som faktiskt går till attack med jämna mellarum, men för honom är jag inte rädd. Ser jag en igelkott (med sylvassa taggar) blir jag inte heller det minsta rädd. Skulle däremot sköldpaddan och igelkotten krympa ner till någon centimeter så skulle jag sitta på nästa tåg till Jönköping.
Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske att man inte ser ansiktet. Eller att man inte vet om varelsen i fråga kan flyga. Jag brukar alltid utgå ifrån att alla småkryp kan flyga. Då kan man skratta åt dem när de kryper runt där på marken. Efter att man har tagit ett steg åt sidan då'rå.
