kennethharblogg

Som ni säkert kommer ihåg så publicerade jag en dikt om en dvärg i tisdags. (Om ni inte kommer ihåg eller helt enkelt inte har läst den så kan ni scrolla ner en liten bit så hittar ni den.) Och det finns en historia bakom dikten.

I "Övningsprojekt B" i min senaste kurs så jobbade jag i grupp med Anna och Dragos.
Vi gjorde allt arbete på Dragos inloggningsprofil och jag frågade därför om jag kunde få hans inloggningsuppgifter. Han ba: "Aa, visst. Gå inte in på några porrsidor bara."
Senare den eftermiddagen skickade jag (så klart) ett sms till Dragos:


Oooh! Hittade precis fetaste porrsidan på nätet. Typ dvärgfetisch och grejer. Du bara måste se det här!


Han svarade strax därpå:


O fan nice! Vi får ta och studera dvärgarna på onsdag kväll.


Inte riktigt den reaktion jag hade väntat mig, men okej. Jag skrev tillbaka:


Jag sparar ner några bilder och lägger på ditt skrivbord så kan du se dem direkt när du loggar in.


Inget svar från Dragos, så jag skapade en mapp kallad "Dvärgar" och lade mitt på hans skrivbord. Men det skulle ju vara lite tråkigt om mappen var tom. Så därför skrev jag dikten.
Jag såg sedan till att befinna mig i datorsalen nästa gång han loggade in. Jag hoppades se paniken i ögonen när det visade sig att jag "menat allvar". Jag kikade spänt på hans ansikte när han tryckte på "Log in"-loggan. Men ingen panik. Ingen reaktion. Inte någonting alls. Han märkte det inte ens! Mitt på skrivbordet. Ingenting runtomkring. Det absolut första man ser. Men nej. Han märkte ingenting.

En månad senare hade han fortfarande inte märkt något och jag började ge upp hoppet. Då fick jag plötsligt ett mejl från honom med hälsningsfrasen "Dvärg-power!". Äntligen har han upptäckt dikten, tänkte jag. Men nej, han hade bara kommit ihåg sms:et.

Där dog allt hopp. Men sen. Ytterligare två veckor senare. Då hände det. Han upptäckte dikten! Han kom in efter föreläsningen och sade "Jag såg din dikt. Den var bra."

Jag blev varm inombords.