kennethharblogg

Förra onsdagen. Examensjobbsredovisningar. Ett gäng kandidatexaminerade studenter skulle hålla föredrag om sina respektive arbeten och jag förutspådde en full sal. Tänkte att alla vill väl lyssna på de här föredragen som ett led i uppladdningen inför nästa vår. Så jag var ute i extra god tid.
Men när jag äntrade salen var det ingen där. Det var i och för sig inte jättekonstigt då jag som sagt hade åkt in lite tidigare, men ändå lite förvånande.
Jag satte mig ner och väntade. Och väntade. Och väntade. Helt ensam. I över en halvtimme.
Två minuter innan det skulle börja droppade äntligen nästa person in.
Projektoransvarige.

När det hela slutligen började befann sig åtta personer i salen.
Utöver undertecknad var det två eximinatorer, en handledare och fyra redovisningsstudenter.

Jag var alltså den enda personen där som inte var där under tvång.
Kände mig rejält "out of place".

Men det var ändå ingenting mot den där disputationen jag var på. Ja, jag gick på en disputation. Vem som disputerade? Inte den blekaste.
Nej, där satt jag, en simpel tredjeårsstudent, i shorts och T-shirt. Bland meriterade mattegenier i frack. Och alla mina gamla lärare tittade snett på mig. Typ "Vad fan gör du här? Fick inte du D?"