kennethharblogg

David fyllde år, så jag gick upp en timme tidigare för att åka in till skolan och fixa en överraskning. När jag nästan var klar med alla förberedelser fick jag ett sms från David.

"Kommer en timme senare." (inget exakt citat då jag raderade sms:et i ren uppgivenhet)

Det kändes ju lite instinktivt tungt. Inte bara instinktivt. Det kändes tungt.
Men jag lämnade kvar ena överraskningen ändå. En födelsedagsdikt som jag skrivit till David. En födelsedagsdikt som jag skrivit till David på whiteboard-tavlan i klassrummet, belägen bakom de griffeltavlor som normalt sett används under föreläsningarna.

Så varje gång Anders växlade tavla blottades mitt verk för hela klassen. Exklusive David då'rå. Det kändes lagom busigt och kreativt. Och jag var ganska nöjd med dikten. Inga nödrim eller fusk med stavelser. The real deal.

Men under tredje föreläsningstimmen upptäckte jag till min förskräckelse att jag hade skrivit fel på ett ställe. Jag hade råkat skriva "stor" istället för "svår". Så då rimmade det ju inte alls!
Vilken pina det var att tvingas se det varje gång någon drog upp eller ner en griffeltavla! Kunde inte fokusera på matten utan enbart på det faktum att alla studenter måste ha trott att jag är någon loser som tror att "stor" rimmar på "år" och "i går". Det är faktiskt tio gånger värre än ett stavfel!
Jag skojar inte, jag har varit irriterad hela dagen. Om jag skulle få F på någon tenta eller förlora några tusen på tipset så skulle jag bli arg. Men det skulle gå över på en timme eller två.
Det här... det sitter i. I dagar, veckor, kanske till och med månader och år. Det kan faktiskt bli så att jag hoppar av skolan och tar ett sabbatsdecennium. Allt på grund av ett enda ord.

Eller om man vill: två små bokstäver.