kennethharblogg

Jag skulle klara av livet som stum ganska bra. Har gått runt två dagar i sträck utan att få fram ett enda ord och har klarat mig utmärkt med hjälp av charader. Det enda jag egentligen saknar är att kunna dividera med mig själv. Och att kunna sjunga.

Dock har jag andra, mer allvarliga, bekymmer. Har tidigare ansett att kräksjukor är de värsta "vardagssjukorna". Att ständigt vara svag. Att inte kunna behålla någonting man äter eller dricker.
Men det jag upplever just nu är faktiskt värre. Mycket värre. För mellan spyattacker finns det ändå stunder då man inte kämpar med kräkreflexer. Då man enbart är matt.
Som läget är nu har jag ont hela tiden. Varje sekund, varje minut. Och varje gång jag sväljer är det som att ett vulkanutbrott äger rum i halsen/svalget/öronen. Och varje hostattack gör det hela ännu värre. Och slemmet som rinner ut ur diverse öppningar ska vi inte ens prata om.

Det är som att jag är en vandrande cocktail av en massa olika sjukdomar som bara väntar på att explodera och spridas ut i värden likt Digerdöden gjorde på 1300-talet. Som att jag tagits över av Djävulen och minsta lilla hostning, minsta lilla nysning, ja, minsta lilla andetag jag tar kan leda till undergången för alla som befinner sig inom hundra meters avstånd.

Jaja. Ses i skolan i morgon allihopa!