kennethharblogg

Så hade det kunnat låta om det var en hockeymatch det gällde. Men nu var det ingen hockeymatch, utan en outtalad duell mellan mig och en okänd kille på Centralen om vem som kunde ta sig fram till tunnelbanan först. Som ni vet så kan det ju vara lite svårt att ta sig fram bland alla tusentals människor, varav majoriteten är långsammare än en senapssill i öknen. Knepet är att hitta rätt luckor och undvika uppenbara fällor. Och så måste man ha en del tur också. Hur som helst, åter till duellen.
Det var väldigt jämnt, men jag kände att jag ändå hade greppet. Då, från ingenstans, är det någon idiot som sätter krokben för mig. En ganska uppenbar aktion som mest troligt var menad i just detta syfte. Jag blev jävligt förbannad förstås, men framför allt blev jag frustrerad över att min duellant nu fick kommandot. Han ledde relativt klart när det återstod dryga 30 meter. Plötsligt får då jag största luckan när jag lyckas ta mig in framför en tant som bromsat upp hela ledet bakom henne. Jag har fri gata fram till målet, samtidigt som den andra killen gör ett episkt misstag när han försöker sig på en kantspurt. Han stängs in från två håll och jag kan defilera hem en i slutändan ganska klar seger.

Yeay.