kennethharblogg

Satt i datorsalen och fingrade lite på labben. Skrev saker. Sedan blev klockan halv sex och det var dags att bege sig hemåt. Men när jag gick ut ur datorsalen var det helt kolsvart i korridoren. Det fanns säkerligen en lampknapp någonstans, men jag hade ingen aning om var. Så jag började försiktigt gå ner för trappan.
Missbedömde dock längden å det grövsta. Trodde att jag hade nått golvnivå när jag bara hade kommit halvvägs. Tog därför ett lite för stort steg och föll handlöst ner för de avslutande trappstegen. Jag kände benet vrida sig och logiken sade att jag borde ha skadat mig, jag som är så skadebenägen. Men lustigt nog tycks min kropp vara immun mot direkta smällar. Åter på benen firade jag min triumf.
Slog senare i huvudet i väggen, men det är en annan femma.


Åtta dagar av åtta hade jag misstajmat pendeltåget totalt. Missat det med mindre än en minut varje gång. Därför hade jag idag sett till så att jag skulle ta den bäst matchande tunnelbanan för ändamålet. Gjorde också det. Åkte till Centralen. Men när jag kom dit möttes jag av åtta minuters försening på tåget mot Södertälje Centrum! Jag sjöng ironisången tyst för mig själv. Den går så här:

Ironi. Ironi. Iro-iro-iro-ironi.
Vilken ironi! Ironi. Ironi.
Ironi. Ironiiiiiiiii.
Ironiiiiiiiii.
Ironiiiiiiiii.
Iiiiiiiiirooooooooooniiiiiiiiiiiii.
Ironi!

Och sen ytterligare tolv snarlika verser.



Dagens ord:  Pedofili.