kennethharblogg

Jag skulle magnetröntga mitt knä i Skärholmen Centrum. Då mitt lokalsinne befinner sig på avgrundens botten bestämde jag mig för att vara ute i god tid. Ett bra beslut.
Men jag tycker seriöst att det var riktigt dåligt skyltat där inne. I gallerian. Inga pilar eller någonting. Vid ingången (som för övrigt var svårlokaliserad) fanns det en hjälptavla, som gav mig informationen att jag skulle till plan 3. Problemet var att det bara fanns två plan. Ja, jag var tydligen i fel hus. Hir många gallerior kan det finnas, liksom?
Paniken började frodas lite lätt, men jag hade fortfarande mycket tid på mig så jag gav mig ut på jakt. Snurrade runt i en kvart. Gick fram och tillbaka. När jag slutligen kom till ett parkeringshus var jag beredd att ge upp. Då vände jag om, och såg av en slump skylten jag letade efter. Läkarhuset. Och jag var där med tjugo minuter till godo. I am best.

Väl där började dock saker och ting spåra ur. Allt som kunde gå fel gick fel.

"Varför lade du inte väskan i omklädningsrummet?!"

"Tog du inte med dig nyckeln?!"

"Kalsongerna skulle du behållt på!"


Och så vidare. Sedan frågade röntgentanten: Har du gjort det här förut?
Frågan kändes lite överflödig.
Jag lyckades i alla fall ligga väldigt still under röntgensessionen, och proceduren fortlöpte därefter utan större komplikationer.
Bara några timmar efter hemkomsten kom beskedet jag befarat. Min läkare, Maria Rodriguez, ringde mig.

"Jag har fått resultatet från din röntgen. Det ser helt normalt ut. Det är inget fel på ditt knä."