kennethharblogg

En fredagskväll i väntan på Smallville var jag ute och spelade basket. Plötsligt kom en stor barnkoloni förbi. Självklart skulle de stanna och se på. Och det gick bra.
Jag satte en. Jag satte två. Jag satte tre. Jag satte en framifrån. Jag satte en från sidan. Sedan backade jag och ställde mig längst bort på vändplan. Med ett enarmskast satte jag bollen direkt i nät. Därefter tog jag min boll under armen och gick hemåt.
Det var en helt makalös känsla. En kväll jag aldrig kommer glömma. Där och då, i deras häpna ögon, var jag ett basketproffs. En riktig superstjärna.

Dagen därpå kom en av dem förbi igen och då missade jag tio skott i rad.