kennethharblogg

Jag kämpade i över tre timmar, men det gick bara inte. Jag försökte och försökte.
Försökte få ett stabilt grepp, men det vek sig. Fortsatte ändå. Gnuggade händerna, slog mig i ansiktet och viskskrek åt mig själv att  "Kom igen nu för fan!"
Provade alla möjliga ställningar. Sittandes. Liggandes. Ståendes. Vankandes fram och tillbaka.
Sista utvägen. Att blunda och bara låta det komma. Men nej.
Nej, David får nog hjälpa mig med den biten imorgon istället. Han kanske kan öppna mitt sinne. Eller så får han helt enkelt göra hela jobbet.
Ja. Så får det bli.
Jag menar, jag har ju klarat alla andra uppgifter på labben så att låta honom styra skeppet på uppgift tre känns knappast som fusk.
Lathet personifierat? Ja. Fusk? Nej.
Regn och rusk? Ja. Kul i busk? Nej.

(busk = buske, men det förstod ni säkert)

Nej, men gud vad jag håller på och svamlar. Svammelisvam...
Ja. Nej. Eh... nej. Krakel Spektakel åt vitamin. Hängde och slängde i sin blå kamin.

Ja, okej. Jag kanske tog en röka för en kvart sen, men jag måste väl också få leva lite ibland? Det är inte som att det är värsta grejen.