kennethharblogg

Efter många om och men, då nu bli'tt sen, och gamle Sven bytt bästa vän, blev Dav och Ken ett med labben. 

Det kändes grått att alla gått, det var rätt rått, men helt förstått, med väder vått och annat smått som stor roll fått.

Man kunde dock va' lite sen, med kvicka ben: som höjhoppsgren! Så solen sken fast vinden ven. Med hoppfull gen tog vi entrén.

Vi skumma instruktioner fick, av viss Patrik (som är helt sick), varpå vi gick till allmän klick, med en manick som låter tick.

Kan ej förstå att båda två gått fel och då sett tiden gå (det blir väl så, men fan,ändå...)
Man känner sig rätt blå.

Gick ut på nytt ur för stor hytt, dit David flytt och nästan spytt, då han antytt att han ej bytt sin jacka full av pälsad pytt.

Jag bar på mapp av häftad lapp, men fick snart napp och kom ikapp. Det lät trapp trapp då jag var rapp. Såg islik tapp, dock gjord av papp.

Och efter det rullade det bara på.