kennethharblogg

Så jag står på tunnelbanan. Lutandes mot väggen med armen instoppad i det D-formade handräcket som finns bredvid dörren. Så går det helt plötsligt på några människor vid KTH. Och sedan några fler människor. Och när jag tror att det är slut så kommer det ett gäng på tio pers som ska trycka sig in. Innan jag vet ordet av så behöver jag inget handräcke för att hålla i mig. Armen är dock kvar där, utan några möjligheter att komma loss. Så börjar tåget åka och folk börjar vingla lite fram och tillbaka. Helt plötsligt inser jag att min hand är upptryckt mot en rumpa som inte är min egen. Den tillhör en man i 25-årsåldern. Han låtsas dock som ingenting och jag försöker att göra detsamma.
Så tycker jag mig känna en varm bris och gör ett desperat försök att dra bort armen. Lyckas dock bara flytta den några centimeter, och flyttningsprocessen blir mer som en massage. Tåget skakar till. För en sekund är handen fri, men innan jag hinner reagera är rumpan tillbaka. Och handen är mer centrerad. Så fortsätter tågresan i ytterligare några minuter. Under den tiden har handen gjort ytterligare ett antal massagerörelser och det känns inte alltför bra att handen efter den senaste har formen av en pistol.
Framme vid Centralen skingras till slut folkmassan och jag lyckas äntligen komma loss. 
Så fort jag lämnar vagnen drar jag handen längs byxbenet och torkar av alla läskiga bakterier.

That's my story and I'm sticking to it.